Yttrandefrihet och fundamentalism

Av lätt införstådda skäl så har yttrandefriheten och dess gränser diskuterats flitigt den senaste tiden. En vanlig uppfattning tycks vara att yttrandefriheten är en viktig princip, men att den bör tillämpas med måtta och ansvar. Viss form av självcensur verkar anses befogad för att inte såra eller kränka. Ursäkta, men det är just när den typen av kritik kommer som yttrandefriheten och dess vänner måste stå högst uppe på barrikaderna och pressa fram positionerna ytterligare. I en kommentar till ett av mina tidigare inlägg om Muhammedkarikatyrer och rätten att publicera även kränkande bilder skrev bloggaren Yastory att ett serverhotell har rätt att få göra etiska bedömningar av vilken typ av material man vill tillåta på sina servrar. Detta resonemang utvecklades sedan till att det är ett företags "rättighet och skyldighet att väga frihet mot säkerhet", samt att "bedöma etiken och moralen i frågan". Yastory säger sig inte vara speciellt orolig för att företag skulle dra in sina tjänster för att de ogillar åsikter. "Företag vill i första hand tjäna pengar", skriver han, och censur "går mot det intresset". Själv ser jag stora risker i att företag tar sig friheten att besluta över vad som får sägas och inte. Jag litar inte på att kommersiella intressen/marknadens osynliga hand ska träda in och garantera en distribution även av obekväma åsikter, formuleringar och bilder. Jag anser att det är relevant att fråga sig vilket samhälle vi skulle få om Posten och teleoperatörer gjorde samma sak. Redan i dag har det förekommit att brevbärare vägrat dela ut tidningar som de – säkert med all rätt – uppfattat som främlingsfientliga. Är det rimligt att de ska ha den rätten? Borde inte lagstiftningen hindra åsiktsingripanden av det slaget? Med någon form av "must carry"-lagstiftning för brev- och tidningsutdelning, telefoni- och internettjänster skulle företagens opinionskänslighet och godtycke inte längre kunna stå i vägen för yttrandefriheten. Yastory skriver också att "sätta yttrandefriheten över allt /.../ ter sig dogmatiskt och ohälsosamt". Och visst är det så. Jag erkänner villigt att min syn på yttrandefriheten nog kan betecknas som dogmatisk och rent av fundamentalistisk. Och jag motiverar det med ord lånade ur Journalistförbundets handlingsprogram: Om med fundamentalism menas uppfattningen att så stor öppenhet som möjligt ska råda i samhället och så få inskränkningar som möjligt får ske i yttrande- och tryckfrihet och att samhällets inställning manifesterad i grundlagen ska vara långsiktig och hållbar och inte kunna påverkas av tillfälliga händelser eller uppflammande debatter, ja, då är min inställning fundamentalistisk.