Sosse
S-bloggar
RSS 1.0
RSS 2.0
Atomflöde
Prenumerera med Bloglines
Nyligen
Intressant
Pinga Frisim
Blogarama - The Blog Directory
Bloggtoppen.se
Spam Poison
Stoppa spammarna!
Creeper
Bloggparaden
Bloggportalen

Powered by Blogger

eXTReMe Tracker

Här bloggar Jonas Morian om politik, medier och samhällsfrågor. Publicering på bloggen sker med journalistiskt ändamål i enlighet med SFS 1998:204.

    Anonyma kommentarer accepteras inte. Stå för dina åsikter med ditt eget namn. Läs mer!

    www.flickr.com
    This is a Flickr badge showing public photos from PromeMorian. Make your own badge here.

    måndag, juli 10, 2006

    Ett patetiskt försvarstal

    Det känns alltid knepigt att hamna i en försvarsposition, i synnerhet gentemot människor vars åsikter jag verkligen respekterar. Ändå känner jag mig nu tvingad till det, och temat är Almedalsveckan.

    Mitt problem är att jag tämligen oreserverat älskar denna tillställning. Och när den kritiseras så är det min ryggmärgsreaktion att försvara den. Samtidigt vill jag vara ärlig och erkänna att den för mig inte enbart är en viktig demokratisk mötesplats, utan också en personligen väldigt kul vecka där jag får tillfälle att umgås med mängder av intressanta människor, lyssna på spännande seminarier och dricka öl.

    Men det förminskar inte min övertygelse om att såväl Almedalsveckans politiska som sociala innehåll har en stor betydelse.

    Katrine Kielos skriver att det traditionella minglet på Donners Brunn ser ut att bilda ett flerhövdat monster: ”varje huvud håller egen monolog men kroppen minglar målmedvetet åt samma håll”. Och om det nu är så att vi som deltar med liv och lust i detta mingel osäkert söker varandras ögon i bekräftelse i hopp om att ”vi är väl eliten, vi är väl det?”, ja då ter sig nog mitt försvarstal rätt patetiskt.

    Men samtidigt finns det en annan sida av historien. Den ”elit” som politiker, politiska tjänstemän, journalister, opinionsbildare och andra utgör får väldigt sällan några tillfällen att faktiskt träffas och prata över en öl eller två, så som andra gör. Almedalen är därmed en slags frizon där det är okej för en borgerlig politiker, en socialdemokratisk pressekreterare och en kvällstidningsjournalist att umgås och få ett ömsesidigt utbyte. Frågan är om det inte är den politiska och mediala vardagen det därmed är mer fel på än Almedalsfenomenet.

    På ett museum över ett av Första världskrigets allra blodigaste slag i Ypres i Belgien berättas om hur soldater – som i veckor och månader beskjutit varandra från olika skyttegravar – då och då, i skydd av nattens mörker, kröp ut på slagfältet och bytte cigaretter mot skjortknappar och relativt torra strumpor mot ett anteckningsblock och en pennstump. Mitt i krigets helvete stal de sig en chans att möta fienden ansikte mot ansikte, och konstatera att han såg mänsklig ut han också.

    Jämförelsen haltar naturligtvis grovt, och jag försöker självklart inte trivialisera det vidriga öde som drabbade oräkneliga unga män i Flandern. Jag konstaterar bara att även på det slagfält vi kallar svensk inrikespolitisk debatt så behövs det små andningshåll där vi inte angriper varandra utan bara kommunicerar som människor.


    Kommentarer om "Ett patetiskt försvarstal"

     

    Blogger deep|ed skrev... (14 juli, 2006 00:44) : 

    Jag tycker till skillnad mot Kielos att liknelsen har stora poänger. Politik är idag ett sorts krig. Där många inte egentligen förstår varför man krigar.

     

    kommentera