Här bloggar Jonas Morian om politik, medier och samhällsfrågor. Publicering på bloggen sker med journalistiskt ändamål i enlighet med Seger för konservativ samlivssyn
| Bloggaren Aqurette har uppmärksammat något som kommit lite grann i skymundan i den svenska nyhetsrapporteringen från de amerikanska valen, nämligen de sju folkomröstningar som slagit fast att äktenskap är ”ett förbund mellan en man och en kvinna”. Det är i Colorado, Idaho, South Carolina, South Dakota, Tennessee, Virginia och Wisconsin som de heteronormativa värderingarna upplevt hotet från andra samlevnadsformer så starkt att man känt sig tvingade att fastslå detta. I Arizona sa däremot väljarna nej till motsvarande definition av äktenskapet. Själv har jag väldigt svårt att begripa varför inte två män, två kvinnor, eller för all del tre män och en kvinna, ska kunna få ingå äktenskap med allt vad det innebär av samhällelig ”välsignelse”. Att sedan få kyrkor eller andra religiösa institutioner inte vill förrätta vigselceremonier för andra konstellationer än heterosexuella par, är en annan sak. Men staten och myndigheterna borde väl rimligen i ”the land of the free” hålla sig neutrala till vilka former vuxna människor väljer för sin samlevnad. Detta inlägg är pingat på Intressant.se. Andra bloggar om: politik, samhälle, USA. |
skrivet av Jonas Morian om 08:31
Kommentarer om "Seger för konservativ samlivssyn"
-
Anonym skrev... (09 november, 2006 09:00) :
-
Anonym skrev... (09 november, 2006 09:31) :
-
Jonas Morian skrev... (09 november, 2006 09:31) :
-
Anonym skrev... (09 november, 2006 10:44) :
-
Jonas Morian skrev... (09 november, 2006 10:46) :
-
Anonym skrev... (09 november, 2006 11:28) :
-
Jonas Morian skrev... (09 november, 2006 11:32) :
-
Anonym skrev... (09 november, 2006 14:40) :
-
Anonym skrev... (09 november, 2006 20:09) :
-
Wille skrev... (09 november, 2006 20:24) :
kommenteraCarl Hamilton hade en mycket välformulerad fundering kring det här med familj och äktenskap i Aftonbladet i fjol. Så här skrev han:
"Å ena sidan är familjen ingenting. Förlegad, förlorad. Småborgerlig och reaktionär.
Å andra sidan vill alla in i den. Homosexuella, transsexuella och bigamister kräver riksdagsbeslut för att få bilda just – familj.
Hur kan något så utskällt vara så populärt?"
skrivkramp> I USA finns det en mängd lagar som underlättar livet för gifta par, och som homosexuella människor går miste om. Så enkelt är svaret.
Carl Hamilton gör ett rejält felslut. Homosexuella, transsexuella och bigamister bildar redan familjer. Vad de önskar är att samhället erkänner dessa familjebildningar och jämställer dem juridiskt med dem som vi heterosexuella monogamer ingår.
Jag vill minnas att Hamilton skrev som han skrev i samband med en av Gudrun Schymans attacker på familjen som koncept, som i den retoriska kontext hon då byggde upp i princip var spelplanen för allt livets jävulskap som man kunde tänka sig och som därför helst borde avskaffas … och att det just därför var lustigt att fler, särskilt "alternativa" människor, ändå ville dit, helt i auktoriserad form.
Det är möjligt. Jag försvarar dock inte Gudrun Schymans förvirrade argumentation, utan tror snarare att hon gjorde frågan en otjänst genom sina bisarra attacker.
Överens. Igen! Problemet med att så mycket är så bra här, är att din förmåga att analysera, argumentera och inspirera uppenbarligen är så ovanlig högt upp i partiet. Och det behöver man inte ens vara socialdemokrat för att tycka är ett problem för Sverige
Tack för vänliga ord.
Faktum är att man nog får se det faktum att förslaget föll i Arizona som den stora överraskningen. Vad jag minns har samtliga tidigare delstatsfolkomröstningar inneburit ett ja till ett uttryckligt förbud mot samkönade äktenskap - något som vi ju i och för sig inte ens infört i Sverige. Det som är lite speciellt med South Dakota är att man med knapp majoritet säger nej till att erkänna alla slags motvarigheter till registrerat partnerskap - "civil unions". Det är obehagligt - men det är också ett utslag som säkerligen hänger samman med att South Dakota är en av USAs allra mest konservativa delstater. I de flesta amerikaners medvetande är det nämligen en enorm skillnad på äktenskap och partnerskap.
Det stora strategiska misstaget som HBT-rörelsen och liberalerna gjorde i USA var att inte fokusera sina ansträngningar på att först uppnå partnerskapslagstiftning och på det sättet låta människor vänja sig vid tanken på juridiskt skydd för samkönade par. I stället fick man en ganska hastig väg in i debatten via domstolsprövningar av huruvida delstaternas äktenskapslagstiftning lämnade öppningar för samkönade vigslar. Att aktivister valde den vägen är begripligt i ljuset av att äktenskapet har så mycket större symbolisk betydelse i USA än vad vi svenskar kanske är vana vid - och detta är också en del av förklaringen till att de juridiska framgångarna sedemera visat sig vara pyrrhussegrar, när det konservativa motståndet mobiliseras för att stänga vägen med politiska medel. (Att frågan sedan passade som hand i handske för Karl Roves strategi att mobilisera de konservativa väljarna - och bidragsgivarna - har garanterat bidragit.)
Fakta i målet är dock - kanske lite överraskande när man ser de folkomröstningsresultat Jonas refererar - att en majoritet av amerikanerna inte har något emot "civil unions". 54 procent är för, och bara 42 procent är emot; att jämföra med 35 procent för samkönade äktenskap och 56 procent emot. I mellanvästern och södern är man inte lika positiva, men även där är det likväl nära fifty-fifty.
Se http://pewforum.org/docs/index.php?DocID=150
Vad gäller äktenskap mellan fler än två personer är nog en betydligt längre väg både i USA och i Sverige. Det är intressant att notera att inte ens en liberal debattör som William Saletan på Slate riktigt kan tänka sig det, utan hamnar i en argumentation vars kärna tycks vara att sådana relationer ändå inte håller i längden. ( http://www.slate.com/id/2138482/ )
//A
Skrivkramp:
De som motsätter sig äktenskap gör det ofta för att de ser annorlundaskapet som någonting positivt (queerteoretikerna), vill störta patriarkala strukturer (feministerna) eller motsätter sig den borgerliga kulturen (socialisterna). Men den stora gråa (osynliga) massan bögar och lesbiska driver inte någon radikal utopisk politik utan vill bara få en plats i det samhälle som finns.
Anonym:
Jag är inte säker på att du har rätt. Man kan tycka att partnerskapslag är en bra kompromiss och strategiskt riktigt, men problemet är att de skriver in diskrimineringen i lagen. Alla får samma juridiska skydd, men inte samma juridiska status. Det är egentligen inte så annorlunda den situation som rådde då Rosa Parks vägrade att sätta sig längst bak i bussen som raslagarna i Alabama föreskrev. Många välvilliga vita tyckte hon var dum som inte uppskattade att svarta trots allt fick åka i samma buss som vita (vilket de inte fått bara något år tidigare), men för de svarta var det en fråga om likabehandling. Antingen blir man behandlad som andra medborgare, eller så blir man det inte. Det finns ingen acceptabel kompromiss.
(föga förvånande kanske) anser jag att staten inte ska ha med äktenskap att göra överhuvudtaget.
Varför ska folk gå med mössan i handen och be staten om lov att få uttrycka sin kärlek för någon?
Äktenskap är trots allt i rent juridiska termer inte så mycket mer än ett avtal mellan två personer, bekräftat av en religiöst motiverad ceremoni (i de flesta fall).
Det borde med lätthet kunna ersättas av privata avtal och ceremonier, jag har svårt att se varför ens en socialist skulle motsätta sig det.