Bättre kultur med sponsring?

Förr brukade begrepp som sponsring och privatfinansiering få kulturfolket att osäkra sina revolvrar. Men tiderna förändras. Förslag om avdragsrätt för sponsring till ideell verksamhet utreddes redan av den förra regeringen men lämnades utan åtgärd. Den nya regeringen skrev i sin första årets budget att man hade ambitionen att utreda sponsringsfrågan under mandatperioden. Nu är den åter aktuell sedan Stockholms handelskammare lämnat ett förslag om detta till regeringen. I Svenska Dagbladet skriver man i dag (ej på nätet) om hur privatfinansiering av kulturverksamhet kan komma att få sitt stora genombrott i år. Och det konstateras att det inte längre är ”fult” att prata sponsring och donationer i kulturetablissemanget. Som exempel nämns att Birgitta Englin på Riksteatern och Benny Fredriksson på Stockholms stadsteater gör det ständigt. Diskussionen påminner mig om ett av mina tidiga kulturpolitiska inlägg som nått en någorlunda bredare allmänhet än SSU; nämligen en artikel jag skrev till nättidningen Smedjan i oktober 2001. Mitt fokus då handlade om böcker och hur varumärkesplacering kunde underlätta för debuterande författare att få sina verk utgivna. Själv tycker jag att mina resonemang i artikeln fortfarande håller, men ännu har jag inte sett så många fler exempel än dem jag då tog upp på hur författare valt att finansiera sin bokutgivning på det sättet. Andra skriver intressant om kultur, sponsring, skatter.