I statens eller allmänhetens tjänst?
Det är ytterst välkommet att diskussionen om public service nu verkar ha kommit i gång på allvar. I brist på en konsekvent mediepolitik från regeringskoalitionen så står fältet nu öppet för kreativa inspel från olika håll. Jag hoppas att fler tar chansen att påverka. Dagens Nyheter (oberoende liberal) skrev på ledarplats i går en överraskande bra uppmaning till regeringen om att sluta leka med SVT och SR. DN:s ledarskribent konstaterar att allianspartierna inte hade någon gemensam mediepolitik att tala om i valrörelsen, och därför ”blev överraskningen så stor när först en public service-skeptisk timbroit utsågs till ansvarigt statsråd och omedelbart förklarade att den nya regeringen ville riva upp avtalet med public service-företagen”. Och detta var, skriver man vidare, inget hugskott från en snabbt avpolletterad minister, tvärtom. Under månaderna som gått har diverse riksdagsledamöter och andra företrädare för allianspartierna yttrat sig. De har stora planer på omstöpningar, dock är de inte överens inbördes. I DN tas bestämt avstånd från idéerna om en sammanslagning av SVT, SR och UR. Själv är jag inte lika övertygad om att detta skulle vara så negativt, men jag är inte heller bergsäker på att en sammanslagning är den rätta vägen att gå. En ordentlig utredning med konsekvensanalyser vore därför välkommen. Ett annat förslag som framförs då och då, främst från borgerligt håll, är att slopa systemet med så kallad tv-licens och i stället finansiera public service-bolagen via skattsedeln. Risken med en sådan konstruktion är att klåfingriga politiker då blir budgetansvariga för dessa bolag, och det ligger nära till hands att detaljreglera organisationen, verksamheten och programutbudet. Vi får då i praktiken en statstelevision. Den före detta SVT-profilen Lars Adaktusson, som numera arbetar på TV8, skriver på DN Debatt i dag att även kommersiella kanaler borde kunna söka offentliga medel ur en särskild fond för att producera public service-program. Adaktusson tror att fler aktörer skulle minska risken för politisk påverkan. Han påpekar också att vårt grannland Danmark infört en fondmodell, och att liknande fondfinansiering finns eller håller på att införas i Nya Zeeland, Australien, Storbritannien, Nederländerna och Irland. Det är onekligen en intressant tanke. En sådan konstruktion skulle då reducera delar av dagens SVT, SR och UR till produktionsbolag, och andra delar inköpare och distributörer – som även (precis som i dag) köper in produktioner från andra aktörer på marknaden. Även detta förslag förtjänar, tycker jag, en ordentlig genomlysning. Och det vore då välkommet om mina socialdemokratiska partivänner skulle kunna förhålla sig lite mer öppna än vad man hittills gjort till förändringar av public service. * * * PS: Missa inte kommentarerna från Per Gudmundson, Martin Jönsson och Bloggen Bent. Andra skriver intressant om politik, media, public service. |
Kommentarer om "I statens eller allmänhetens tjänst?"
"Ett annat förslag som framförs då och då, främst från borgerligt håll, är att slopa systemet med så kallad tv-licens och i stället finansiera public service-bolagen via skattsedeln. Risken med en sådan konstruktion är att klåfingriga politiker då blir budgetansvariga för dessa bolag, och det ligger nära till hands att detaljreglera organisationen, verksamheten och programutbudet. Vi får då i praktiken en statstelevision."
Exakt vad är det som skulle bli annorlunda med en skattefinansierad public service? Det är i dagsläget riksdagen som bestämmer storleken på TV-licensen, samt utser ledamöter och ordförande i styrelsen. Så dina farhågor om att SVT skulle bli en statstelevision har ju besannats för länge sedan.
Enda skillnaden mot för idag skulle vara att låginkomsttagare slipper betala lika mycket som höginkomsttagare. Någon som socialdemokrater i alla tider har ansett vara en bra idé.