Här bloggar Jonas Morian om politik, medier och samhällsfrågor. Publicering på bloggen sker med journalistiskt ändamål i enlighet med Bra där, Leijonborg!
| Folkpartiledaren och utbildningsministern Lars Leijonborg har gjort ett nytt utspel (inspel?). Denna gång verkar han dock ha synkat sig med regeringskollegorna först. Det handlar om en utredning som ska tillsättas i vår för att göra en konsekvensanalys av ett borttagande av kårobligatoriet från universitet och högskolor. Leijonborg tror sig få en stabil majoritet för förslaget i riksdagen. Frågan om kårobligatoriet har delat de politiska partierna och studentorganisationerna under ohyggligt lång tid. En gång i tiden hade, om jag inte minns alldeles fel, SFS en affisch med ett Strindberg-citat där han beklagade sig över det skändliga i att tvinga in studenter i en organisation de inte valt själva. Under den tid jag var aktiv i Socialdemokratiska studentförbundet så var vi principiella motståndare till kårobligatoriet, med hänvisning till föreningsfriheten. I dag tror jag att man svängt och är för, om än av – om jag uppfattat det rätt – mer pragmatiska skäl; man betraktar studentkårerna som en garant för studenternas representation i olika sammanhang, samt vill värna den sociala verksamhet som kårer och studentnationer bedriver. Och visst, det är viktiga saker. Men givet det usla valdeltagande som råder i landets kårval så är studentkårernas representativitet ändå en chimär. Det måste till andra insatser för att trygga studentrepresentation och -inflytande. Och efterfrågan på social verksamhet lär knappast minska bara för att kårmedlemskap inte är obligatoriskt. Kort sagt välkomnar jag Leijonborgs initiativ och hoppas att kårobligatoriet snarast möjligt förpassas till historien. Andra skriver intressant om politik, kårobligatoriet, Lars Leijonborg. |
skrivet av Jonas Morian om 15:12
Kommentarer om "Bra där, Leijonborg!"
-
Patrick skrev... (02 februari, 2007 16:08) :
-
Andersson skrev... (02 februari, 2007 20:28) :
-
Anonym skrev... (02 februari, 2007 23:39) :
-
Anonym skrev... (05 februari, 2007 01:39) :
-
Anonym skrev... (05 februari, 2007 07:58) :
kommentera"Men givet det usla valdeltagande som råder i landets kårval så är studentkårernas representativitet ändå en chimär."
Precis! Kårvalet är en fars och det finns få saker som retar mig så mycket som att jag tvingas betala för att vara med i en förening som förefaller ha till uppgift att vara ett forum för festsugna... om kåren har något bra att erbjuda kommer den säkert överleva, och gör den inte det förtjänar den knappast att finnas kvar ändå.
Även om Leijonborg tror sig ha en majoritet för att få utreda lite mer (och det har han säkert - utredningar är ju rätt poppis), så väntar jag nog med att korka upp champagnen tills kammaren har voterat för att avskaffa obligatoriet och _inte_ ersätta det med något liknande system; man minns ju hur den senaste voteringen i frågan gick... (och för de som inte minns förr förslaget att avskaffa på att ett par borgerliga femtekolonnare röstade mot partilinjen.)
Samtidigt tycker anställda jag har pratat med på universitetet - Linköpings i mitt fall - att det kommer bli en jobbig situation när obligatoriet avskaffas.
Nu kan kårerna på ganska bra grund påstå att de representerar "alla" de studenter som tillhör kåren i fråga. Universiteten låter kårerna tillsätta studeranderepresentanter. En stor fråga blir hur detta ska lösas i framtiden.
Varje generation studentpolitiker har haft sin kårobligatoriedebatt. Själv var jag aktiv när de förra borgerliga regeringen tillträdde och Per Unckel hade så otroligt många förslag till förändringar att kårobligatoriet till sist inte hanns med (som jag minns det). På den tiden var jag en mycket pragmatisk förespråkare för obligatoriet.
Ett argument som säkert fortfarande är giltigt var vad som ska hända med kårernas tillgångar. Mycket var donationer som skänkts med villkoret att de kom alla studenter tillgodo, vilket de obligatoriska kårerna var en garanti för.
Vad tycker jag då i dag? Jag ser ett antal regler som man som student måste underkasta sig om man väljer att läsa vid högskolan. I den meningen inskränks friheten när man börjar studera, precis som vid en anställning.
Liksom de anställda i arbetslivet ska studenterna ha ett inflytande över högskolans beslut som berör dem. Modellen med ett obligatoriskt medlemsskap ökar möjligheten till att de studenter som utövar detta inflytande granskas. Eftersom genomströmningen är så stor, jämfört med arbetslivet, är risken annars stor att ett fåtal studenter blir sittande i styrelser m.m. utan att behöva ställa upp til regelbunda omval om obligatoriet tas bort. Jag är nog fortfarande en pragmatisk förespråkare tills någon visat på en bättre lösning.
dejan och lars>
Ni kan väl inte på allvar mena att den administrativa problematik som kan uppkomma vid ett avskaffande motiverar tvångsanslutning av _många_ studenter?. För någon demokratiförlust handlar det ju knappast om...
/Jonathan
Jonathan,
Med risk för att jag missförstår dig; min poäng är densamma som din även om slutsatsen tycks bli den motsatta.
Det du kallar tvånganslutning är ett tvång såtillvida att det är en regel du är tvungen att underkasta dig för att bedriva högre akademiska studier i Sverige (eller åtminstone för att få ut examina). Eftersom både du och jag tycker att studenterna ska ha ett inflytande över sin studiesituation, och detta inflytande bör organiseras på något demokratiskt sätt och helst inte av universitetet, så är en obligatorisk kår en inte optimal, men fullt möjlig, lösning.
Med detta sagt bör jag väl tillägga att kårernas omfattande verksamhet vid sidan av rollen att företräda studenterna gentemot universitetet försvagar mitt resonemang och gör kraven på slopat obligatorium mer välmotiverade. Jag trodde en gång i min enfald att i Lund och Uppsala, där kåren och nationen är två olika organisationer, skulle det vara enkelt att avskaffa nationsobligatoriet, just för att renodla det obligatoriska momentet. det var då frågan om donationer kom upp, vilken jag inte lyckades lösa under min tid som kåraktiv.
Lars