Mer gemensamt med Bohlin än Federley

Sedan jag började blogga har jag då och då fått förfrågningar från studenter som skriver om bloggande att delta i enkäter och intervjuer för att underlätta deras forskning. Jag har ställt upp så ofta jag haft möjlighet. I går fick jag i en bloggkommentar se att resultatet av en av dessa intervjuer nu resulterat i en C-uppsats vid Institutionen för samhällsvetenskap på Växjö universitet. Titeln på uppsatsen är ”Den politiska bloggen – ett forum för ironi och sarkasm”. Förutom mig så har studenterna Linda Nyström och Helena Ruderfors även intervjuat Fredrick Federley, Ella Bohlin och Fredrich Legnemark. Federley och Bohlin kände jag till sedan tidigare, i deras egenskaper av ordförande i CUF respektive KDU. Vänsterpartisten Legnemark var dock en ny bekantskap. I uppsatsen analyseras våra olika bloggar bland annat utifrån de grundläggande begreppen inom den klassiska retoriken: pathos, ethos och logos. Som snabbintroduktion kan nämnas att ethos sägs hänga samman med förtroende för kommunikatören och dennes roll. Ett väl inarbetat förtroende ger kommunikatören ett starkt ethos. Pathos, å andra sidan, handlar mer om känslor, både kommunikatörens och dennes publik. Att retoriskt arbeta med pathos innebär att kommunikationen bygger på publikens känslor eller att kommunikatören retoriskt kommunicerar med stark känsla och inlevelse. Logos, slutligen, är den del av retoriken som appellerar till mottagarens intellekt och rationella förmåga att dra slutsatser. Jag ska inte trötta ut er med en djupgående genomgång, men det var en rätt kul läsning – och det gav mig en del tankeställare om mitt eget bloggande. Bland annat tyckte studenterna Nyström och Ruderfors att både jag och Ella Bohlin oftast skriver ”långa och informativa inlägg” (vilket väl detta är ett exempel på...). Vi anses beskriva ”händelser och skeenden på ett skildrande sätt som inte alltid kräver förkunskaper”, till skillnad från Federley och Legnemark. De två uppdaterar ofta sina bloggar, ”men då skrivs korta inlägg som kräver förförståelse för politiken eller det diskuterande ämnet”. Och så var det det där med ironi och sarkasm som nämns i uppsatsrubriken. Enligt uppsatsförfattarna bygger många av de granskade bloggtexterna på stark ironi och sarkasm och har därmed ”ett tungt retoriskt pathos”. Framförallt är det Fredrick Federley och Fredrich Legnemark som sägs stå för detta. Jag och Ella Bohlin sägs däremot ha ett annat sätt att uttrycka oss: ”Genom långa texter som förklarar för läsaren vad diskussionen handlar om försöker de leda läsaren mot en slutsats som vädjar till förnuftet hos denne”. Våra bloggar anses vädja till läsarens logos medan Federleys och Legnemarks snarare vädjar till läsarens pathos. Och då ”Ella Bohlin och Jonas Morian skriver utförligt och upplysande” tycker uppsatsförfattarna att ”läsaren får en helhetsbild av den diskussion som författaren för”. Av läsaren krävs därmed mindre förförståelse. Och eftersom läsaren får en helhetsbild av diskussionen kan Bohlin och jag ”lättare påverka läsaren” i de riktningar som vi tycker är viktiga. Till skillnad från Federley och Legnemark som är ironiska och sarkastiska. Andra skriver intressant om bloggosfären, bloggare, politik.