Den borgerliga dubbelmoralen

Veckans stora scoop, den liberala bloggen Friktions avslöjande att Sven Otto Littorin sockrat sin meritförteckning med en examen från vad som visat sig vara ett högst tvivelaktigt amerikanskt institut, har tagit flera intressanta vändningar. Det liberala magasinet Neo var tidigt ute med att försvara Littorin. På sin blogg försökte man först flytta fokus till de kommunala vuxenutbildningarna. Därefter började man misstänkliggöra personerna bakom Friktion, och menade att de ”ägnat sig åt ett dubbelspel i syfte att få bort Sven Otto Littorin från posten som arbetsmarknadsminister”. Detta ligger i linje med vad Niklas Ekdal skrev på DN:s ledarsida häromdagen, då han påminde om Sahlinaffären 1995 och att ”Den rykande pistolen finns ofta närmare måltavlan än man tror”. I dag slår Expressen upp stort samma ”avslöjande” som Neo redan gjort, nämligen namn och bild på de personer som påstås ligga bakom Friktion och storyn om Littorin. Visst kan man fråga sig varför scoopet om Littorin kom just nu, efter att han kritiserats hårt från borgerliga ”kamrater”. Och visst finns det skäl att även granska granskare. Utifrån mitt socialdemokratiska perspektiv så är liberala inbördeskrig mest underhållande. Men det berättigar inte vårdslöst hanterande av sanningen. Enligt Expressen har samtliga i Friktions redaktion ”ett förflutet i folkpartiet” och sägs vara ”välutbildade vid ansedda universitet i Sverige och Storbritannien”. På vad sätt är nu denna uppgift intressant, mer än att visa på kontrasten till Littorins utbildning? Vidare påstås att de personer som pekas ut som ansvariga för Friktion efter avslöjandet ska ha ”aktivt förespråkat Sven Otto Littorins avgång på egna och andras bloggar”. Alla sägs de ”försöka avsätta en politiker de inte samtycker med”. Själv har jag letat ett tag efter sådana avgångskrav utan att hitta några. Citat och länkar välkomnas. Vad både Neo och Expressen dessutom taktfullt undviker att nämna är att även Neos grundare och chefredaktör Sofia Nerbrand ingått i Friktions redaktion. Hon kan därför misstänkas ha ganska god insikt i denna redaktions arbete och varifrån de fått sina uppgifter. Ändå är det Peter Wennblad, inte Sofia Nerbrand, som skriver alla Neos blogginlägg om Friktion. Jag noterar slutligen att liberala Neo är väldigt svajiga i sin kritik mot Littorins bluffexamina, och alltså synnerligen aktivt försöker rikta sökarljuset åt annat håll. Är det någon som för ett ögonblick tror att de agerat likadant om Littorin hade varit socialdemokrat? * * * PS: Ja, jag är personligen bekant med en av de utpekade, Andreas Bergh. På sin egen blogg – och på Neos – förnekar han att han hade något med avslöjandet om Littorin att göra. Och jag litar betydligt mer på honom än på Neo och Expressen. Andra skriver intressant om Sven Otto Littorin, Friktion, Neo, Expressen, journalistik.