Ute ur garderoben

För ett bra tag sedan (i maj, för att vara exakt) gjorde Johanna Graf i två blogginlägg mig uppmärksam på trenden guilty pleasures. Vad det handlar om är att inte kunna låta bli att gilla en film, en tv-serie, en låt eller en maträtt trots att man skäms för att erkänna det. Sedan kommer man ut ur garderoben och upphöjer det till trend. Sedan dess har jag då och då återkommit i tankarna till att själv lista något liknade. Först tänkte jag att min förkärlek för 80-talsmusik och då främst synt, Star Trek och annat nördigt, redan är sådant jag är tämligen öppen med och därför knappast skulle överraska någon om jag ”kom ut” med. Men efter moget övervägande så har jag insett att det finns betydligt mörkare sidor av mig som jag ytterst sällan berättar om. Så, för ert höga nöjes skull så kommer här min lista över mina privata skamfyllda nöjen: 1. Michael Bay-filmer. Michael Bay har regisserat filmer som Bad Boys, The Rock, Armageddon och Transformers. Han har dessutom producerat och själv spelat med i en stor mängd andra filmer. Men för mig är begreppet Michael Bay-filmer inte nödvändigtvis begränsat till filmer han faktiskt är inblandad i. I stället handlar det om amerikanska, överdådiga actionfilmer med stora logiska luckor i handlingen, vilket kompenseras med ett bombastiskt soundtrack, halsbrytande stuntscener, stora explosioner och imponerande specialeffekter. Die Hard-filmerna tillhör denna kategori, liksom Con Air. Faktum är att jag outade mig själv som Michael Bay-fan redan i går kväll på Emma Gray Munthes blogg. I en kommentar skrev jag att Michael Bay mycket väl kan vara sin generations mest underskattade filmskapare, och konstaterade sedan att denna mening torde effektivt utesluta mig från seriösa kulturella diskussioner ett bra tag framöver. 2. Filmer om Djävulen. Jag vet, det är råskumt. Men jag är i allmänhet svag för thrillers/skräckfilmer med övernaturlig handling, bristfällig story och coola specialeffekter. Och i synnerhet om de klämmer in Djävulen. The Ninth Gate är ett bra exempel. Nyligen listade Mia på bloggen Basin City blues de enligt henne bästa djävlarna på film. Jag kan bara instämma; Peter Stormare gör i filmen Constantine en helt briljant insats. 3. Orup. Admit it, you didn't see that one coming. Men så är det. I mina ögon går det en rak linje mellan mina syntskivor, Pet Shop Boys och Lustans Lakejer till just Orup. Mina mer renodlade syntarkompisar tycker att jag är knäpp. Själv njuter jag av just Pet Shop Boys-referenserna i låtar som Stockholm och Magaluf. Jämför honom gärna med Per Gessle som också han gör smart producerad, lättviktig popmusik. Men till skillnad från Orup så hyllas Gessle som geni och är rik som ett troll. 4. Da Vinci koden-kloner. När man står i bokaffären på flygplatser så brukar det finnas en särskild kategori av böcker, i allmänhet på engelska, som marknadsförs med ord som ”Om du gillade Da Vinci-koden så...”. Dessa böcker brukar jag köpa. De kännetecknas av att handla om någon slags mysterium, ofta med lång historisk/religiös bakgrund och inte sällan finns det en stor konspiration med i bilden. Jag har läst en oroväckande mängd redan och minns ärligt talat inte alla titlar då många av dem är sensationellt dåliga. Bland de lite bättre kan nämnas The Rule of Four, The Dante Club, The Last Templar och The Historian. 5. Superhjälteserier. Vid sidan av författare och filmmakare borde serieskapare som Stan Lee, Frank Miller, Alan Moore, Neil Gaiman, Grant Morrison och Garth Ennis få det erkännande de förtjänar som just lysande berättare. De har skapat fantastiska historier med komplexa karaktärer. Ändå fnyser och ironiserar man fortfarande i många kretsar över de ofta trikåklädda muskelknuttar som brukar symbolisera gengren. Själv läser jag betydligt hellre en bra historia av någon av de ovan nämnda, än upphausade svenska författare som Henning Mankell, Håkan Nesser eller Liza Marklund. Så. Det var min bekännelse. Katarsis, liksom. Nu kan ni börja håna mig. Andra skriver intressant om guilty pleasures, bekännelser, hemligheter.