Sosse
S-bloggar
RSS 1.0
RSS 2.0
Atomflöde
Prenumerera med Bloglines
Nyligen
Intressant
Pinga Frisim
Blogarama - The Blog Directory
Bloggtoppen.se
Spam Poison
Stoppa spammarna!
Creeper
Bloggparaden
Bloggportalen

Powered by Blogger

eXTReMe Tracker

Här bloggar Jonas Morian om politik, medier och samhällsfrågor. Publicering på bloggen sker med journalistiskt ändamål i enlighet med SFS 1998:204.

    Anonyma kommentarer accepteras inte. Stå för dina åsikter med ditt eget namn. Läs mer!

    www.flickr.com
    This is a Flickr badge showing public photos from PromeMorian. Make your own badge here.

    fredag, juni 29, 2007

    Ute ur garderoben

    För ett bra tag sedan (i maj, för att vara exakt) gjorde Johanna Graf i två blogginlägg mig uppmärksam på trenden guilty pleasures.

    Vad det handlar om är att inte kunna låta bli att gilla en film, en tv-serie, en låt eller en maträtt trots att man skäms för att erkänna det. Sedan kommer man ut ur garderoben och upphöjer det till trend.

    Sedan dess har jag då och då återkommit i tankarna till att själv lista något liknade. Först tänkte jag att min förkärlek för 80-talsmusik och då främst synt, Star Trek och annat nördigt, redan är sådant jag är tämligen öppen med och därför knappast skulle överraska någon om jag ”kom ut” med. Men efter moget övervägande så har jag insett att det finns betydligt mörkare sidor av mig som jag ytterst sällan berättar om.

    Så, för ert höga nöjes skull så kommer här min lista över mina privata skamfyllda nöjen:

    1. Michael Bay-filmer. Michael Bay har regisserat filmer som Bad Boys, The Rock, Armageddon och Transformers. Han har dessutom producerat och själv spelat med i en stor mängd andra filmer. Men för mig är begreppet Michael Bay-filmer inte nödvändigtvis begränsat till filmer han faktiskt är inblandad i. I stället handlar det om amerikanska, överdådiga actionfilmer med stora logiska luckor i handlingen, vilket kompenseras med ett bombastiskt soundtrack, halsbrytande stuntscener, stora explosioner och imponerande specialeffekter. Die Hard-filmerna tillhör denna kategori, liksom Con Air.

    Faktum är att jag outade mig själv som Michael Bay-fan redan i går kväll på Emma Gray Munthes blogg. I en kommentar skrev jag att Michael Bay mycket väl kan vara sin generations mest underskattade filmskapare, och konstaterade sedan att denna mening torde effektivt utesluta mig från seriösa kulturella diskussioner ett bra tag framöver.

    2. Filmer om Djävulen. Jag vet, det är råskumt. Men jag är i allmänhet svag för thrillers/skräckfilmer med övernaturlig handling, bristfällig story och coola specialeffekter. Och i synnerhet om de klämmer in Djävulen. The Ninth Gate är ett bra exempel. Nyligen listade Mia på bloggen Basin City blues de enligt henne bästa djävlarna på film. Jag kan bara instämma; Peter Stormare gör i filmen Constantine en helt briljant insats.

    3. Orup. Admit it, you didn't see that one coming. Men så är det. I mina ögon går det en rak linje mellan mina syntskivor, Pet Shop Boys och Lustans Lakejer till just Orup. Mina mer renodlade syntarkompisar tycker att jag är knäpp. Själv njuter jag av just Pet Shop Boys-referenserna i låtar som Stockholm och Magaluf. Jämför honom gärna med Per Gessle som också han gör smart producerad, lättviktig popmusik. Men till skillnad från Orup så hyllas Gessle som geni och är rik som ett troll.

    4. Da Vinci koden-kloner. När man står i bokaffären på flygplatser så brukar det finnas en särskild kategori av böcker, i allmänhet på engelska, som marknadsförs med ord som ”Om du gillade Da Vinci-koden så...”. Dessa böcker brukar jag köpa. De kännetecknas av att handla om någon slags mysterium, ofta med lång historisk/religiös bakgrund och inte sällan finns det en stor konspiration med i bilden. Jag har läst en oroväckande mängd redan och minns ärligt talat inte alla titlar då många av dem är sensationellt dåliga. Bland de lite bättre kan nämnas The Rule of Four, The Dante Club, The Last Templar och The Historian.

    5. Superhjälteserier. Vid sidan av författare och filmmakare borde serieskapare som Stan Lee, Frank Miller, Alan Moore, Neil Gaiman, Grant Morrison och Garth Ennis få det erkännande de förtjänar som just lysande berättare. De har skapat fantastiska historier med komplexa karaktärer. Ändå fnyser och ironiserar man fortfarande i många kretsar över de ofta trikåklädda muskelknuttar som brukar symbolisera gengren. Själv läser jag betydligt hellre en bra historia av någon av de ovan nämnda, än upphausade svenska författare som Henning Mankell, Håkan Nesser eller Liza Marklund.

    Så. Det var min bekännelse. Katarsis, liksom. Nu kan ni börja håna mig.

    Andra skriver intressant om , , .


    Kommentarer om "Ute ur garderoben"

     

    Blogger Björn skrev... (29 juni, 2007 10:08) : 

    Ja, Orup-bekännelsen måste jag säga överraskade mig... men resten, tja, nä... ;)

     

    Anonymous simon j skrev... (29 juni, 2007 10:12) : 

    Al Pacino är annars min favoritdjävul så här långt. Om man vill vara freudiansk kan man undra om inte din fablesse för Da Vinci kodsliknande historier och djävlar predestinerar dig för en framtid som katolik. Prata med Kielos :-)

    Och om du nu gillar Pet shop boys-referenser kan du ju lyssna på svenska syntharna Lowe - vars debutalbum Tennant (du märker vartåt det barkar) gick sorgligt obemärkt förbi de kommersiella hitlistorna här om året.

     

    Blogger Leo de Bruin, Stockholm, Sweden skrev... (29 juni, 2007 10:23) : 

    Ha! Äntligen ett seriöst blogginlägg som ger mersmak. Kudos till den gode och nyss outade herr Morian: "Your journey to the Dark Side is now complete" eller möjligen "A Jedi you are, no more training you require".

    Jag håller med om det mesta bortsett syntköret (var/är hårdorckare) och superhjältar (läste mest Blueberry, Asterix och Smurferna).

    Men superhjältar: Snacka om att vara kvar i garderoben: muskulösa killar i trikåer som umgås med - andra muskulösa killar killar i trikåer.

    Tillägg om bra djävlar på film: Omen 1 (syntes aldrig men kändes alltid närvarande), Witches of Eastwick: Jack Nicholson. End of Days: Gabriel Byrne, Devil's Advocate: Al Pacino och bubblaren Simpsons (ep 5, säs 5): Ned Flanders.

    Min egen last består i low-tech barnprogram från 70/80-tal som Fem Myror, Prof Balthazar, Trazan & Banarne, Barbapapa och Det Var En Gång.

    Sug på dom!

    /Leo

     

    Blogger rommedahl skrev... (29 juni, 2007 11:54) : 

    Orup är en av de mest underskattade. Hans debutalbum, ett bland de bästa Sverige har skådat?

     

    Blogger Jonas Morian skrev... (29 juni, 2007 13:17) : 

    Björn, kul att kunna överraska - om så bara lite grann :-)

    Simon, visst - Byrne är cool han också. Men det är nog ingen större risk att jag blir katolik. Och jag lovar att kolla upp Lowe.

    Leo, kolla länken till Mia - där finns de flesta filmdjävlar du räknar upp. Nicholson och Flanders går bort i sammanhanget då det är komedier, liksom Elizabeth Hurleys annars... intressanta djävulsporträtt i Bedazzled.

    Rommedahl, långt skulle jag nog inte sträcka mig. Men han är definitivt underskattad och onödigt hånad.

     

    Blogger Johan Folin skrev... (29 juni, 2007 16:48) : 

    Apropå Da Vinci-"kloner": Rule of four är en oerhört mycket bättre bok än klipp-och-klistra-hafsverket Da Vinci-koden. Ville bara säga det.

     

    Anonymous Anonym skrev... (30 juni, 2007 08:16) : 

    Orup så rätt, kungen av kloka popmelodier. Spelar veckan efter/under Almedalen? Sommarens muskaliska topp-punkt 2006.
    Rule of Four utmätrkt. Follow the money. Undvik boken Labyrinth av Kate Moss. Oläslig.
    Annars var det milda laster.
    UBYMIC

     

    Anonymous Anonym skrev... (30 juni, 2007 16:35) : 

    Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.

     

    Blogger Karin Morian skrev... (30 juni, 2007 16:36) : 

    Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

     

    Anonymous Kalle skrev... (30 juni, 2007 16:36) : 

    Hej Jonas,

    Du är faktiskt långt ifrån ensam som nyutkommen Orupdiggare. Från de mest pretentiösa wannabemusikconnaiseurerna (stavas det så?) kommer titt som tätt denna typ av bekännelse. Inte för att jag har någon som helst förståelse för denne mans verk, men kredd till modigheten.

    Att "komma ut" med att gilla superhajpade Neil Gaiman måste väl ändå vara årets icke-bekännelse och ungefär lika modigt/far out som att säga sig gilla Astrid Lindgren ;)

     

    Blogger Jonas Morian skrev... (30 juni, 2007 16:50) : 

    Johan, smaken är som baken...

    UBYMIC (som kommer undan mina annars hårda krav på öppenhet eftersom jag vet vem du är), ja - han brukar köra ett uppskattat gigg på Burmeister under den s k Stockholmsveckan. I år sammanfaller den dock med Almedalsveckan, så kanske får jag chansen att se honom lajv.

    Allra käraste syster, förlåt att jag var så snabb att trycka på radera. Min tolerans för anonyma inlägg är dessvärre väldigt låg.

    Kalle, tjenare. Och jo, mina mörka hemligheter är väl kanske inte så mörka totalt sett. Men var och en så orsakar de viss uppmärksamhet i de olika kretsar jag rör mig, kan jag intyga.

     

    Blogger Hellström skrev... (01 juli, 2007 01:00) : 

    Fan, förvånansvärt mycket stämmer in på mig med och jag försöker fortfarande se mig som relativt ung :P

    The Rock, bra film, ett av de bästa soundtracks jag hört.
    Star Trek. Man måste ju bara gilla det. Några avsnitt i alla fall.
    Rule of Four. Varför inte, läste den efter Da Vinci-koden men den var nog bättre egentligen.
    På seriefronten måste ju V for Vendetta läsas. Alan Moore om jag inte minns fel? Och Neil Gaiman är givetvis helt klockren. Neverwhere är nog favoriten än så länge.
    Och lite Orup och djävlar kan jag allt stå ut med :)

     

    kommentera