Vem hade väntat sig annat?

Mycket har skrivits redan om hur de borgerligas stolta planer på en reformerad utnämningspolitik efter valet visat sig haverera. Man hade utlovat mer öppenhet och transparens, samt att partisympatier inte längre skulle vara en relevant faktor. Så blev det som bekant inte. Det dröjde inte länge efter det att alliansregeringen tillträtt innan man började utse sina gamla borgerliga kompisar till olika nyckelposter, utan att detta föregicks av någon utannonsering eller annan öppenhetsprocess. Det visade sig nämligen snart att utannonsering av tjänster som till exempel generaldirektör, universitetskansler eller offentlig ombudsman innebar en något högre grad av öppenhet än regeringen tänkt sig. Ansökningshandlingarna blev offentliga, och vem som helst kunde be att få se vilka som sökt dessa jobb. Magnus Ljungkvist skärskådade nyligen förtjänstfullt de borgerliga partiledarnas patetiska debattartikel där de plötsligt försvarade en sluten rekryteringsprocess. Surprise, surprise... Än mindre överraskad blir man av Svenska Dagbladets avslöjande att av de 14 chefer som utnämnts av alliansregeringen är bara 4 kvinnor. Det motsvarar 28 procent. Detta är inte överraskande eftersom Fredrik Reinfeldt redan i höstas deklarerade att den nya regeringen inte skulle tillämpa det socialdemokratiska målet att hälften av de statliga toppcheferna skulle vara kvinnor. Mats Odell, som i regeringen är ansvarig för den statliga förvaltningen och utnämningspolitiken, säger till SvD att ”Om vi nu skulle upprätta bokslut över vår utnämningspolitik, så ser det inte tillfredsställande ut”. Sällan har han haft så rätt. Andra skriver intressant om politik, regeringen, jämställdhet.