Varför s förlorade valet

[UPPDATERAD] I Sverige är det närmast ett naturtillstånd att landet styrs av socialdemokratiska regeringar. Undantag från regeln ses just som undantag, och mycket energi läggs på att förklara dessa. Det är en del av förklaringen till att nästan ett år efter riksdagsvalet 2006, när partiernas valanalyser lagts till handlingarna, så handlar nyhetsrapporteringen fortfarande om vad den svidande socialdemokratiska valförlusten egentligen berodde på. I en debattartikel i Dagens Nyheter skrev häromdagen socialdemokraterna Thomas Östros och Luciano Astudillo, som fått partiets uppdrag att leda en arbetsgrupp om framtidens jobbpolitik, att när folk inte ansåg att s hade en bra politik för jobb så förtjänade man inte att vinna valet. De menade att regeringen Persson alltför länge förlitade sig på att konjunkturen skulle dra i gång sysselsättningen. De få aktiva insatserna dröjde för länge och alltför få höll en hög kvalitet. Detta samtidigt som alliansen fokuserade på jobben och s gick rätt i fällan. Denna slutsats är nu egentligen inte helt ny. Vi var många som kände så under valrörelsen, och det är också i hög grad kring jobbpolitiken – eller bristen på densamma – som mycket av den kritiska eftervalsdebatten kretsat. I artikeln skrev Östros och Astudillo att det nu handlar om att ”ställa öppna frågor och våga ifrågasätta etablerade sanningar”. Man ansåg sig stå ”fria från de medel, metoder och myndigheter som skapats tidigare”. Detta ligger väl i linje med vad Mona Sahlin också slagit fast. Nu återstår dock att faktisk leverera en politik för jobb som kan vinna väljarnas förtroende. Svenska Dagbladet tar upp en annan faktor som sannolikt hade betydelse för valresultatet: Göran Perssons bristande popularitet. Tidningen rapporterar om den mätning av partiledarnas popularitet bland väljarna som genomfördes i höstas. Mätningen följer mönstret från de tidigare såtillvida att partierna är populärare än sina ledare. Och minst populär var förre statsministern Göran Persson, som bland s-sympatisörerna hamnade på plus 16 på en skala från minus 50 (ogillar) till plus 50 (gillar). Bland samliga väljare fick Persson minus sju, och var därmed definitivt ett sänke för socialdemokratin i det senaste valet. * * * PS: Det är alltid fascinerande när människor som inte är socialdemokrater sätter sig till doms över vad som är socialdemokrati och inte. Nu senast är det Jan-Inge Flücht, mer känd som Jinge. På sin blogg skriver han bland annat att s lider brist på ideologisk grundsyn, och enbart koncentrerar sig på makt. Jinge tycks även uppmärksammat detta inlägg och en del jag skrivit tidigare. Givetvis utan att länka eller nämna några namn, skriver han bland annat att ”När bloggande högersossar skriver om valet så handlar det om att skaffa en politik för jobb, inte en politik med någon slags ideologi som grund”. Detta tyder på en synnerligen bristande insikt i socialdemokratisk politik. En politik för jobb är nämligen ett viktigt fundament i den socialdemokratiska ideologin. Detta går att motivera även för teoretiker som föredrar att prata om demokratisk socialism, men betydligt mer väsentligt så är det en politik som gynnar de grupper som socialdemokratin sätter främst. De är betydligt mer hjälpta av en aktiv och fungerande jobbpolitik än testuggande. Detta visar på skillnaden mellan pragmatisk socialdemokrati och flummig socialism. Andra skriver intressant om politik, socialdemokraterna, valet 2006.