De folkvaldas mandat

I DN i dag (ännu ej på nätet) uppmärksammas skriften Exit riksdagen som handlar om ”det ökade antalet avhopp och framväxten av en ny politikertyp”. Där konstateras att under 1970- och 80-talen byttes ungefär en femtedel av riksdagens ledamöter ut från ett val till ett annat. Sedan 90-talets början har det varit ungefär en tredjedel. Och den snabbare omsättningen förklaras inte bara av ändrade mandatperioder eller förändringar av partiernas valresultat. Enligt skriften, författad av Shirin Ahlbäck Öberg, Jörgen Hermansson och Lena Wängnerud, pågår det en ”avpartipolitiseringsprocess” där väljarna är mer trolösa och rörliga, samtidigt som också de folkvalda i riksdagen har börjat lösgöra sig från sina partier. Själv tycker jag att detta är en spännande och i grunden positiv utveckling. Jag menar att varje folkvald riksdagsledamot borde ha ett starkare personligt mandat och en högre grad av ansvar än i dag. För att det ska bli möjligt borde väljarna få större inflytande över vilka representanter man utser att stifta lagar och ha den högsta politiska makten. Som riksdagsledamot så är man för närvarande i första hand en del av sin partigrupp. Tillhör man dessutom det styrande partiet (eller ett parti som styr i koalition med andra) så viner partipiskan synnerligen hårt – det finns det gott om vittnesmål om. Därmed blir utrymmet för den enskilde ledamoten att låta sig ta intryck och påverkas av väljarna i den egna valkretsen eller andra ytterst begränsat. Det personvalssystem vi efter mycket vånda infört i Sverige har inte förändrat detta. Som bäst har det gett vissa ledamöter ett ökat medialt genomslag och i någon mening stärkt deras opinionsbildande roll, men det har knappast påverkat deras möjligheter att driva de hjärtefrågor de gått till val på. Min partivän, riksdagsledamoten Hans Hoff är av en annan uppfattning. Han vill tvärtom att partierna ska få större makt över platserna i de valda församlingarna. Och Hoff är knappast ensam. Våra riksdagspartier vill egentligen inte ha personval, utan i stället själva – fullt begripligt – kontrollera vilka som kommer att utgöra respektive partis riksdagsgrupp. Men jag menar att tiden är mogen att öka det medborgerliga inflytandet över vilka folkvalda vi vill ska representera oss och ge dessa folkvalda egna, tydliga mandat att driva den politik de gått till val på. Andra skriver intressant om politik, riksdagen, personval.