Broilers, pr och politikens professionalisering

[UPPDATERAD] I det senaste numret av SSU:s utmärkta debattskrift Tvärdrag är temat så kallade broilers. Udden är framförallt riktad mot den ökade professionalisering av politiken som skett, men även politiker som lämnar sina förtroendeuppdrag för välavlönade jobb inom pr-branschen får sina slängar av sleven. I en längre artikel av sociologen och tidigare SSU:aren Klas Gustavsson (ej på nätet) analyseras ”vad som händer när rörelsens tjänstemän cashar in sitt sociala kapital i ett ekonomiskt”. Han driver tesen att politiken har blivit ”en vara som ska säljas genom en noga planerad marknadsföringsplan, och i stället för sina medlemmar blir [partierna] beroende av professionella specialister”, samt att ”den nya situation där politiken och PR-branschen blir en gemensam arbetsmarknad kan komma att få rätt obehagliga konsekvenser”. Klas Gustavsson drar även in mig i sitt resonemang, men inte utifrån att jag skulle vara en broiler – vilket hade känts besynnerligt då jag inte arbetat politiskt på ganska länge – utan i egenskap av att vara ”En av de få som inom socialdemokraterna diskuterat de här frågorna”. Diskussionen han refererar till är ett brev jag skrev för några år sedan till tidskriften Arena som kommentar till en artikel av Gustavsson om just politikens professionalisering och det växande antalet politiska tjänstemän. Jag påpekade att trycket på politiken är betydligt större i dag än för bara 10 år sedan, och påminde om Ingvar Carlssons ord om att gårdagens politiker hade en ATP-fråga att hantera vart tionde år medan hans egen regering hade motsvarande tio ATP-frågor på bordet varje år. Gustavsson ifrågasätter dock sanningshalten i Carlssons beskrivning av det ökade trycket på politiken. Han framhåller att ATP-frågan var en enormt stor reform som föregicks av en folkomröstning och röstades igenom i riksdagen endast genom att en fp-ledamot röstade emot sin egen partigrupp. Och visst, Ingvar Carlsson överdrev – men hans poäng var inte desto mindre sann. Trycket på politiken har ökat lavinartat. Inte minst vad gäller fokuseringen på enskilda statsråd och andra politiker. Att det då krävs såväl akademiska meriter som en ordentlig politisk skolning inom t ex ett ungdomsförbund för de politiska tjänstemännen är i mina ögon fullt rimligt. Detta är en förklaring till varför antalet politiskt anställda i regeringskansliet ökade under Göran Perssons statsministerperiod, trots hans uttalade ambition om motsatsen. En annan förklaring är samarbetet med vänster- och miljöpartiet, som även de fick utse politiska tjänstemän i regeringskansliet under Persson. Också det jag skrivit om varför alltfler socialdemokrater sedan valet sökt sig till pr-byråer ifrågasätts. Min slutsats är att politiken och kommunikationsbranschen har mycket att lära av varandra, och det är sannolikt bra för närings- och det övriga samhällslivet att människor kan röra sig mellan dessa världar. Gustavsson menar istället att dessa ”redan har en alltför intim relation med varandra och att det finns faror med att människor rör sig alltför fritt mellan dessa sfärer”. Det tror definitivt inte jag. Självklart är det skillnad mellan att jobba i politiken och på en br-byrå, men likheterna finns där också – och faktum är att Gustavsson själv är inne på dem. Som folkvald politiker har man nämligen dubbla lojaliteter att förhålla sig till; dels gentemot sina väljare och dels gentemot sitt parti. Inte minst FRA-debatten har visat att många politiker som talat sig varma för integritet prioriterat den senare när saker ställts på sin spets. På samma sätt förväntas en pr-konsult vara lojal mot såväl sin kund som sin arbetsgivare. Även detta förhållande kan innebära konflikter. Klas Gustavsson konstaterar mest i förbigående att många socialdemokratiska tjänstemän som förlorade jobbet efter att regeringskansliet i och med valresultatet fick en ny ledning och det mandatbaserade partistödet minskade, sökte sig till pr-branschen eftersom de kvalifikationer dessa tjänstemän besatt var efterfrågade där. På samma sätt var det för många begåvade unga män och kvinnor i borgerligheten tidigare; i och med att socialdemokratin envisades med att vinna val så fanns det ont om jobb för dessa i sina respektive partier. Alltså sökte man sig till andra yrken där kunskaper om politik, kommunikation, nätverkande och beslutsprocesser efterfrågades – pr-branschen. Därför var denna bransch så dominerad av högerfolk under 1990- och början av 2000-talet. När vindarna vände och alliansen vann valet försvann många duktiga pr-människor med borgerlig bakgrund till sina partikanslier, riksdag och regering. Efter nästa val så kommer med största sannolikhet pr-branschen uppleva en ny tillströmning av borgare. Och detta tycker alltså jag bara är positivt. Politik bör inte vara en livstidssysselsättning. Erfarenheter från andra miljöer är utvecklande, inte bara för enskilda personer utan i förlängningen för demokratin. Mot slutet av sin artikel undrar Klas Gustavsson om inte arbete på pr-byrå kan ge människor tveksamma lojalitetsband till kollegor med annan politisk hemvisst. Han menar att det vore rimligt att kräva att socialdemokrater som arbetat inom pr vid ett återinträde i politiken ”offentligt måste redovisa vilka uppdragshavare man haft”. Detta motiverar han med att ”Politik handlar om förtroende”. Och det kan jag instämma i. Men om vi nu hyser förtroende för våra medlemmar som engagerar sig och vill göra en insats som politiker eller tjänstemän, så är knappast ett avkrävande av en offentlig lojalitetsförsäkring den rätta vägen att gå. * * * PS: Vad gäller min syn på pr och lobbying så har jag nog redogjort för den tämligen tydligt, inte minst här på bloggen. I förra veckan fick jag även tillfälle att tillsammans med Magnus Ljungkvist utveckla dessa argument i Expressen. Andra skriver intressant om politik, pr, Tvärdrag.