Den konsekventa oppositionsrollen

Expressen rapporterade i går om en ny opinionsundersökning som tidningen låtit Demoskop göra, där väljarstödet för socialdemokraterna förefaller ha rasat från 44,9 till 39,1 procent. Enligt denna mätning minskar därmed gapet mellan blocken från 12,9 till 5,3 procentenheter. Också SvD uppmärksammar de nya siffrorna, liksom DN – dock ännu inte på nätet. DN nämner även en opinionsstudie från Skop där oppositionens övertag är 7,7 procentenheter jämfört med 8,5 i föregående mätning. Generellt förefaller fp, c, v och mp få starkare stöd i Skop än enligt Demoskop, medan s och m får svagare. Den samfällda analysen om förändringarna tycks vara att det sjunkande stödet för s är en reaktion på Mona Sahlins oklara besked om med vilket eller vilka partier socialdemokraterna vill regera. Demoskops vd Anders Lindholm säger till Expressen att orsaken till förändringarna i opinionen är ”de ekonomiskt oroliga tiderna, som gynnar den sittande regeringen och främst moderaterna, i kombination med mindre lyckade utspel från Mona Sahlin”. Svenska Dagbladets Pär Gudmundson skriver att medan den globala finanskrisen fick förtroendet för förtroendet för Fredrik Reinfeldt och den samspelta Alliansen att stiga, bars ”misstron mot kaoset i vänsterblocket /.../ av Mona Sahlin som en kvarnsten runt halsen”. Från andra håll höjs röster om att raset för socialdemokraterna är ett uttryck för en önskan om mer vänsterpolitik (oklart vad det skulle innebära). Men det är värt att notera att enligt Demoskop så går det tidigare starka stödet för s både till vänster och till höger. Både v och mp ökar, samtidigt som alla Allianspartier går fram något. Det tycks tala emot vänstervågsteorin. Och samtidigt läggs nu, enligt vad SvD erfar, det intensifierade samarbetet mellan s och mp på is tills det är bestämt om vänsterpartiet ska ingå i en eventuell koalitionsregering eller inte. Mona Sahlin uppges ha klargjort att hon tills vidare ”fryser” tillsättandet av arbetsgrupper. Jag har tidigare argumenterat för att vänsterpartiet egentligen inte har så mycket att vinna på att binda upp sig för ett organiserat samarbete med s och mp. Tvärtom ser deras väljare troligen helst att v fortsätter att bete sig som ett radikalt oppositionsparti snarare än som ett ansvarstagande regeringsalternativ. Även den kända vänsterdebattören Maria-Pia Boëthius instämmer i detta, och skriver att ”Om vänsterpartiet stannar utanför, och fritt framför helt andra lösningar, kan de tala fritt”. Det är förstås inte upp till mig att ge dem råd, men frågan är om Lars Ohly och hans väljare verkligen vill se v i regeringsställning. Jag tror ärligt talat inte det. Därför vore det sannolikt bäst om s och mp snarast fortsatte med arbetsgrupper och andra förberedelser för ett regeringsskifte 2010 – och överlåter den konsekventa oppositionsrollen åt vänsterpartiet. Andra skriver intressant om politik, opinion, valet 2010.