Kuba 50 år senare

I dagarna har det kubanska kommunistpartiet firat 50-årsminnet av revolutionen. Men det har enligt medieuppgifter varit ett dämpat firande med endast speciellt inbjudna kärntrupper ur partieliten. Inga internationella gäster, och folk i allmänhet sägs ha hållits på avstånd av polis och militär som avspärrat området runt torget i staden Santiago de Cuba där Raúl Castro höll tal från samma balkong varifrån hans bror Fidel utropade revolutionens seger för 50 år sen. DN:s Erik de la Reguera konstaterar att ett halvsekel efter maktövertagandet förefaller ändå Castrobrödernas kommunistregim sitta säkert på Kuba. Det beror inte bara på bristen på yttrandefrihet. Många kubaner minns fortfarande åren efter revolutionen som tiden då ”allt förändrades” – inte minst på landsbygden. Men trots löften om reformer och ökad öppenhet så uppger en av Kubas ledande dissidenter, Oswaldo Paya Sardinas, att förtrycket mot oppositionella snarare har ökat. Han och hans familj har fått se sitt liv alltmer kringskuret. De har hittat mikrofoner i alla telefonuttag, en kamera filmar alla som går ut och in genom deras dörr, och folkmassor skriker ofta ”förrädare” utanför deras hus. Oswaldo Paya är ledaren bakom Varelaprojektet, ett försök att använda den kubanska grundlagen för att förändra systemet inifrån. Projektet samlade ihop över 20 000 namnunderskrifter med krav på en demokratisering, vilket resulterade i att flera av aktivisterna greps och dömdes till långa fängelsestraff. USA:s tillträdande president Barack Obama har sagt sig vara beredd att föra en dialog med den kubanska regimen när han kommer till makten, och vill bland annat lätta på reserestriktionerna och tillåta exilkubaner i USA att skicka mer pengar till sina släktingar. Men något hävande av handelsembargot är inte aktuellt, eftersom Obama ser det som ett ”förhandlingsinstrument” för att pressa fram ett frigivande av politiska fångar, mer yttrandefrihet och ett flerpartisystem. Personligen tycker jag att embargot är idiotiskt och kontraproduktivt. Som de la Reguera skriver ger det Castrobröderna en ursäkt för det auktoritära styret, samtidigt som de kan räkna med stöd av vänsterledare i Latinamerika och bland revolutionsromantiker som vänsterpartiets Eva Björklund. Andra skriver intressant om politik, Kuba, demokrati.