Moderat kontraktsbrott

För en månad sedan föreslog Elisabeth Svantesson, ordförande i en integrationspolitisk arbetsgrupp inom moderaterna, att invandrare ska underteckna ett kontrakt på att de tagit del av grundläggande värderingar i svenskt samhällsliv. Detta gjordes rimligen med den moderata partiledningens goda minne. Förslaget har förstås väckt starka reaktioner. Många menar att m utmålar invandrare som kvinnoförtryckare. Andra, som s-riksdagsledamoten Luciano Astudillo, tror att det ”kan finnas skäl att förtydliga både individens och samhällets ansvar genom ett kontrakt” – och betonar då också att ett kontrakt är en uppgörelse mellan två parter, och att även samhället har ett ansvar att leva upp till sitt åtagande i introduktionsprocessen. Just den aspekten tycker jag personligen är värd att fundera över. Svantesson skriver att ett brytande av överenskommelsen ”måste få reella konsekvenser för båda parter”, och exemplifierar med förlängning av kontraktsperioden eller omförhandling av de ekonomiska förutsättningarna i kontraktet. Detta är dock knappast ett jämlikt förhållande. Rimligen bör man som individ ha rätt att ställa större krav på ett samhälle som inte lever upp till sina förpliktelser än en förlängning av kontraktsperioden. Qaisar Mahmood, som tidigare bland annat varit huvudsekreterare i den parlamentariska integrationspolitiska kommittén, anser att förslaget om Sverigekontrakt är ”obehagligt, främlingsfientligt och bidrar till att undergräva sammanhållningen i vårt svenska samhälle”. Han tar även upp själva kontraktsdelen i förslaget och påpekar att svensk lagstiftning kan ses som just ett kontrakt mellan medborgarna i samhället kring vad man får och inte får göra. ”Lagen gäller alla och reglerar i huvudsak det ni vill att Sverigekontrakt ska omfatta”, skriver Mahmood med adress till moderaterna, och ifrågasätter därmed motivet bakom att vissa personer i samhället ”ska omfattas av dubbla kontrakt”. Andra skriver intressant om politik, samhälle, integration, Sverigekontrakt.