Makt är viktigt

Aftonbladet har låtit en jury på 47 personer utse Sveriges 100 mäktigaste. I toppen finns statsminister Fredrik Reinfeldt, finansminister Anders Borg, riksbankschef Stefan Ingves, oppositionsledare Mona Sahlin och centerledare samt näringsminister Maud Olofsson. Knappast någon överraskning så långt. Hela listan finns att läsa här. På sjätte plats återfinns fotbollsstjärnan Zlatan Ibrahimovic, och är därmed ensam bland de 30 som anses mäktigast i Sverige om att inte hämtas från de traditionella maktpositionerna i politik, näringsliv och media. Denna listning kan med fördel jämföras med Fokus rankning av Sveriges 100 mäktigaste där inte någon från idrotts-, kultur- eller nöjesvärlden finns med. Möjligen med undantag för kungafamiljen som kanske bör räknas till underhållningsindustrin. Själv tror jag att Aftonbladet har en poäng; idrottsmän och -kvinnor samt vissa andra kändisar kan ha en avsevärd opinionsbildade makt. Skulle Zlatan Ibrahimovic uttala sig exempelvis integration, kravallerna i Malmö eller andra samhällsfrågor så skulle det rimligtvis få betydelse. I andra fall – som när egobloggaren och ungmoderaten Isabella ”Blondinbella” Löwengrip kallar Karl-Bertil Jonssons julafton för ”kommunistskit” och jämför den fiktiva karaktären med AFA – ja, då känns det mer som ett desperat rop efter uppmärksamhet. Magnus Ljungkvist skriver klokt om detta. Jag efterlyser en mer löpande makthavargranskning än den som vissa tidningar nu gör en gång om året. Trots löften om uppryckning så har exempelvis Politikerbloggen nästan helt övergått till att bli en plats för rewrites av redan publicerade nyheter, extramaterial till TV4-nyheter och debattartiklar från politiska lättviktare. Det behövs något nytt och mer seriöst. Andra skriver intressant om politik, makt, media.