Vad händer med socialdemokraterna?

Häromdagen skrev Fokusredaktören Karin Pettersson, åter i sadeln efter en tids föräldraledighet, en krönika där hon ställer sig frågan ”varför, varför, varför är sossarna så dystra” Hon menar att s med den ekonomiska krisen har ”jordens läge att ta initiativet i debatten”, men i stället ägnar sig åt ”oändliga interna diskussioner om vad Mona Sahlin gör rätt och fel” samt ältar gamla oförrätter. Jag tror att grundproblemet är att socialdemokratin är väldigt dåliga på att hantera oppositionsrollen. Vi tenderar att hamna i protesfacket där snart sagt alla politiska utspel handlar om att Alliansregeringen gör för lite, för sent, och ökar orättvisorna. Som DN påpekar så är det ”en defensiv och riskabel strategi” att leva på motståndarnas misstag. ”Vill man verkligen uträtta något krävs ett positivt förtroende och ett framtidsmandat från väljarna”, skriver tidningen på ledarplats. Jag kan bara instämma. Samtidigt finns det ju en uppenbar förklaring: arbetet med att sy ihop ett regeringsdugligt samarbete med vänsterpartiet och miljöpartiet tar mycket tid och kraft från den interna förnyelsedebatten. Detta diskuterade bland andra förre partisekreteraren Lars Stjernkvist med TV8:s Lars Adaktusson häromkvällen. I programmet framkom också, vilket Aftonbladets Lena Mellin och Politikerbloggen uppmärksammar, att Tomas Eneroth, vice ordförande i näringsutskottet, tackat nej till att bli socialdemokraternas partisekreterare efter Marita Ulvskog. Andra som nämnts i spekulationerna är riksdagsledamöterna Luciano Astudillo, Peter Hultqvist och Urban Ahlin. Den sistnämnda uppges dock inte heller stå till förfogande. SvD:s Claes Arvidsson sätter ändå en slant på Ahlin som nästa Sahlin om det inte blir regeringsskifte 2010. I den utrikespolitiska riksdagsdebatten i veckan sades Ahlin ha ”närvaro, auktoritet och en glimt i ögat”, vilket enligt Arvidsson Sahlin saknar. Andra skriver intressant om politik, socialdemokraterna, Mona Sahlin.