En ny (s)kolpolitik

I det senaste numret av tidskriften Arena skriver Per Wirtén att det i kritiken från vänster ofta sägs att socialdemokratin behöver diskutera visioner och återerövra sin själ. ”En sådan kritik är inte bara en återvändsgränd in i politik som identitet och livsstil”, skriver Wirtén, ”Den är en dödsstöt ut i politisk marginalitet”. Han slår fast att socialdemokratin och hela den breda vänsterns viktigaste uppgift snarare är ”att gjuta nytt liv i sitt reformistiska arv: identifiera missförhållanden eller behov och sedan presentera konkreta raka förslag”. Sällan har det uttrycks bättre än så. Artikeln i övrigt är sedan något så ovanligt som en slags hyllning till ”regeringens mest spektakulära reformist”: Jan Björklund. Men, och det är ett mycket viktigt men, det handlar om Björklunds ”förmåga att väcka starka reaktioner”, patos och förmåga att politisera en fråga. Definitivt inte om hans politik. I likhet med Per Wirtén delar jag inte Björklunds värderingar. I Arena konstateras att hans betygsreformer är stolpskott, pedagogiska grundsyn konservativ och påståenden att skolans problem orsakas av odisciplinerade elever fega. Ändå är fp-ledarens engagemang och politiska track-record i de här frågorna imponerande. Jag har tidigare deklarerat att jag tillhör flumfallangen i skolfrågor inom socialdemokratin. Jag är principiellt emot betyg, anser att grund- och gymnasieskolan bör vara studieförberedande, och jag uppskattar att skolan uppmuntrar elever att ifrågasätta och kritisera. Men, vilket jag också konstaterat; detta är en position som blir allt svårare att behålla. Valanalyser har tydligt visat att s behöver tänka om och utveckla en ny offensiv skolpolitik som sätter kunskaper och lärande i centrum och ger varje individ möjlighet att utvecklas maximalt. Det finns med andra ord goda politiska skäl till omprövning på detta område, även om det för mig personligen bär emot. Vi kan kanske inte göra skolfrågan till en valvinnare för oss, men vi bör åtminstone ha en politik som inte fungerar som ett sänke. En av dem som kämpat hårdast för en omsvängning i skolpolitiken är det socialdemokratiska oppositionsrådet i Haninge, Robert Noord. Han ligger bland annat bakom böckerna Att riva plåstret: tankar om en ny (s)kolpolitik och den nyutkomna En skola för den zappande generationen. På Newsmill skriver Noord tillsammans med Ann-Margarethe Lihv, oppositionsborgarråd för vänsterpartiet i Stockholm, att om ”skolan ska kunna garantera att alla elever får lära sig det de har rätt till så måste elevernas kunskaper följas upp från tidig ålder”. Jag håller i grunden inte med Robert Noord. Men jag inser att hans linje antagligen är klokare än min, och jag hoppas därför att hans engagemang och enträgna arbete i denna fråga ska bära frukt nu på s-kongressen. Andra skriver intressant om politik, socialdemokraterna, jobbkongressen.