Hägglund och lobbyisterna

Häromdagen bloggade jag om Göran Hägglunds reaktionära repris från i somras, den här gången i form av en debattartikel. Andreas Henriksson har på Makthavare.se på ett förtjänstfullt sätt sedan uppmärksammat den sannolika skribenten bakom Hägglunds utfall och de nya kristdemokraterna krigsförklaring mot kulturmaffian. Men skriverierna och debatten om detta har samtidigt inneburit att två andra utspel från Hägglund i veckan kommit i skymundan: en utfästelse om ett svenskt EU-initiativ för nya och effektivare antibiotika, samt 227 miljoner under tre år till en nationell cancerstrategi. SvD:s Inger Atterstam ställer frågan om detta är en eftergift för skickligt lobbyarbete. Hon pekar på att frågan en svensk nationell cancerstrategi – eller cancerplan som det hette tidigare – har drivits starkt och envist i åratal, främst av insamlingsorganisationen Cancerfonden. Andra, som socialdemokratiska företrädare och Socialstyrelsen, har invänt att stora satsningar kanske snarare borde göras på konkurrerande medicinska ändamål som till exempel hjärtsjukdomar, vilka dödar betydligt fler människor varje år. Alltså, att nu regeringen via socialminister Göran Hägglund öppnar plånboken och vill lägga resurser på stora folkhälsoproblem är välkommet. Men som SvD påpekar så finns det skäl att fråga sig hur det kommer sig att det blir just dessa behjärtansvärda ändamål som det nu ska satsas på. Andra skriver intressant om politik, medicin, lobbying.