Nykonservativ våg?

Som bekant är det kristdemokraterna som opinionsmässigt förlorat mest på att ingå i allianssamarbetet där de ingående partiernas unika profiler fått stryka på foten till förmån för enighet under Fredrik Reinfeldts nymoderata fana. Det var i sig inte så förvånande, men det har sannolikt förorsakat Göran Hägglund en hel del huvudvärk. I somras ryckte han dock upp sig och levererade i Almedalen ett aggressivt konservativt - för att inte säga reaktionärt - angrepp på dem som ifrågasätter samhällets konventioner och normer, oavsett om det gäller fildelning, könsroller eller sexualitet. Kommentarer om talet hittas till exempel här, här, här och här. I dag gör Hägglund ett nytt idépolitiskt utspel, denna gång på DN debatt, där han säger sig se en växande klyfta mellan folk och etablissemang och menar att detta är i grunden ett demokratiproblem. Inte många går säkra för kd-ledarens ogillande; Mona Sahlin, Claes Borgström och Yvonne Ruwaida nämns uttryckligen, men i mer svepande ordalag så får även organisationer, medieredaktioner och politiska partier sin släng av sleven. Göran Hägglund säger sig tala för "verklighetens folk"; "den breda del av Sveriges befolkning som lever ett alldeles vanligt, hederligt arbetande liv och för vilka politik kommer i andra hand". Alla andra - som på ett eller annat sätt avviker från kristdemokraternas normer - torde alltså höra hemma i någon slags overklighet. Det är också intressant att Hägglund väljer att köra sitt Almedalstal i repris just nu, när Anna Anka och Roland Poirier Martinsson kommer ut i debatten och lanserar en genuint konservativ syn på könsroller. Försöker kd rida på en nykonservativ våg, eller handlar det bara en reaktion på opinionssiffror som skulle ge oppositionen egen majoritet i riksdagen om det var val i dag? Andra skriver intressant om politik, kristdemokraterna, Göran Hägglund.