Första maj, första maj...

I morgon är det Första maj och i socialdemokraternas interntidning "Aktuellt i politiken" skriver partisekreterare Marita Ulvskog att "de som vill förvandla Första maj till välmenande vårfester eller ytliga opinionsmätningar" inte kommer att få några hejarop från henne. Som om detta skulle vara det enda alternativet till att år efter år marschera under de röda flaggorna till ljudet av blåsorkestrar. Jag delar inte Ulvskogs entusiasm över traditioner, utan tycker att det är mer angeläget att såväl det socialdemokratiska partiarbetets former som politiska innehåll hänger med sin tid och svarar mot nya generationer väljares önskemål och krav. Årets Förstamajfirande sker mot bakgrund av en tung vinter och vår för socialdemokratin och arbetarrörelsen. Skandaler om fackliga företrädares förmånliga boenden och dubbla arvoden. Hård kritik mot regeringen för hanteringen av tsunamikatastrofen. Avslöjanden om oegentligheter under SSU-ordförandens valkampanj. Uppblåsta medlemssiffror inom ungdomsförbundet. Interna gräl i Stockholms arbetarekommun. Missnöje med partisekreterarens egna feministiska nätverk - vid sidan av ett redan befintligt kvinnoförbund. Och nu senast signaler - om än sedemera dementerade - från Göran Persson om att han kan komma att avgå innan valet 2006. Det finns mer att säga, men denna uppräkning ter sig deprimerande nog. Hur ska då socialdemokratin kunna vända den negativa trenden, få fart på opinionen och vinna valet? Den huvudsakliga lösningen finns förstås att söka i politiken. Socialdemokratin måste åter visa att man är det bästa alternativet för tillväxt, jobb och trygghet. Årets tema på Förstamajknapparna och plakaten i demonstrationstågen är "trygghet och solidaritet". Knappast något upphetsande eller revolutionerande budskap, men antagligen ganska rätt i den nuvarande situationen. Socialdemokratins huvudmotståndare i valet förefaller bli moderaterna, som under Fredrik Reinfeldts ledning skickligt knipit poäng genom att framställa sin politik som attraktiv och valbar även för traditionella s-väljare. Än så länge har det verkliga politiska innehållet bakom Reinfeldts retorik inte skärskådats ordentligt. Förhoppningsvis görs detta i god tid innan valet. Moderaterna har en lång tradition av att vara ett intresseparti för företagare och höginkomsttagare. De har en del att bevisa innan omvandlingen till "Sveriges nya arbetarparti" ska kännas trovärdig. Viktigast för socialdemokratin är alltså politikens innehåll. Men nästan lika viktig är den politiska presentationen. Socialdemokratin har mycket att lära av moderaternas triangulering (en politisk metod där politiska partier "kapar" varandras profilfrågor, läs mer om triangulering här) av socialdemokratiska hjärtefrågor. Därmed inte sagt att man bör göra likadant som moderaterna gjort, men det finns all anledning att ta ett ordentligt grepp om frågor som upprepade undersökningar visar ligger väljarna varmt om hjärtat. Och då borde "arbete" varit ett bättre val av paroll än "solidaritet", som väljarna snarare kommit att förknippa med höjda skatter. Socialdemokratin har varit förvånande dåliga på att kommunicera sitt arbete med Lissabonstrategin och dess effekt för tillväxten. Nästan lika dåliga har man varit på att på ett pedagogiskt sätt visa på sambandet mellan tillväxt och jobb. Inte heller har man på ett tillfredställande sätt svarat upp mot människors oro för brottslighet, för vad som ska hända när man blir gammal och hur barnen har det på dagis och i skolan. När man inte känner trygghet i vardagen minskar förtroendet för den stat man anförtrott ansvaret för polis, kriminalvård, sjukvård, rättsväsende, skola och omsorg. Denna växande förtroendekris måste socialdemokratin ta på allvar och bemöta med såväl politiska krafttag som tydlighet i budskapen.