Maud Olofsson, Almedalens drottning

Centerpartiets Maud Olofsson är den partiledare som i min ögon vuxit med uppgiften allra mest de senaste åren. Kontrasten mellan den Olofsson som för två år sedan i Almedalen pratade om Hitlers "dumheter", till hon som förra året stod upp för den fria rörligheten inom EU på Byggnads seminarium och i år - efter att nyheten om bombattentanten i London nått Sverige - var först bland de svenska partiledarna med slå vakt om demokratin i stället för att kräva hårdare tag, kunde inte vara större. Det var väl ofrånkomligt att Maud Olofsson i sitt Almedalstal i år skulle tala om terrordåden i London. För det gjorde hon. Tydligt känslosamt och engagerat. Men hon gjorde på ett helt annat sätt än Leijonborg i går. Olofsson betonade i stället vikten av FN-samarbetet, och kritiserade uppenbarligen USA genom att förespråka en utrikespolitiksom var motsatsen till "den starkares dominans och den starkes rätt att själv avgöra vad som är rätt och självpåtaget lösa konflikter med vapenmakt". Nästa del av talet handlade om Maud Olofssons dröm om Sverige, som i hög grad lät väldigt lik den socialdemokratiska folkhemstanken på 50-talet. Och säga vad man vill om innehållet i talet så tycker jag nog att det var veckans bästa.