Här bloggar Jonas Morian om politik, medier och samhällsfrågor. Publicering på bloggen sker med journalistiskt ändamål i enlighet med Om normaliteten
Stockholm Pride är över för i år, men innan jag släpper det temat på ett tag vill jag vidarebefordra några tänkvärda ord min fru Stina skrev i en ledare för ett tag sedan (bland annat publicerad här):"Fick ett rosa armband som visar att jag får komma in på Pridefestivalområdet. Det är ett sånt där armband som inte går att få loss och som alla i Stockholm vet symboliserar just Pride. Dock är få medvetna om att det är pressens armband som är rosa och de vanliga deltagarna har röda band och halsband i år. Många tittar på mig i tunnelbanan och vissa ser lite glada ut och småler mot mig - andra ger mig arga och ilskna blickar. Och jag kan se att de tänker 'flata!'. En otroligt obehaglig upplevelse. Känslan är så totalt främmande - tänk då att få leva så här jämt? Visserligen har inte de flesta HBT-personer några synliga tecken på sin läggning till vardags - men det är ingen som tittar på mig och min man när vi går hand i hand i kollektivtrafiken. Ingen bryr sig om oss för vi är 'helt normala'." |
skrivet av Jonas Morian om 12:25
Kommentarer om "Om normaliteten"
-
Anonym skrev... (08 augusti, 2005 15:15) :
-
deeped skrev... (08 augusti, 2005 17:03) :
Om normaliteten'">kommenteraSå är det. Det är när förtrycket blir synligt att vi som vanligtvis inte känner rädslan, obehag, främlingsskap bli varse om vidden av problemen.
Min dotter är en vacker ljusbrun tjej som bär sin "armband" i huden. Dagligen. Och dagligen (faktist) för hon blickar som innehåller ogillande.
Det är vår (de som inte utsätts för dessa blickar, denna förtryck) uppgift att gör detta synligt, att våga ta upp det, ta fram det och framförallt konfrontera det var den en reser sitt fula tryne.
Svårt kan det vara. En gliring från en arbetskamrat, en person som flyttar sig demonstrativt när en rom sitter bredvid dem, ett av barnes kompisar som kallar en tjej för hora. Men det är alltför vanligt att vi överlämna bördan av att försvara sig till de förtrykta. Vi måste ta modet till oss och ta de små stegen vi kan.
Problemet är ju just detta: normaliteten som en "nödvändig" avgränsare. Det är fan arvssynden... (människans sökande efter det generellt normala alltså..)