På drift i galaxen

Okej, nu har jag sett "Liftarens guide till galaxen". Och tyvärr, som jag fått förvarnat mig, så höll filmen inte böckernas klass. Den var inte alls dålig, och såväl skådespelarinsatser som specialeffekter var genomgående mycket bra. Men manusförfattarna hade tagit sig för stora friheter med Douglas Adams förlaga (eller kanske snarare förlagor; historien var ju från början en radioföljetong, som sedan blev en boktrilogi i fem delar samt en tv-serie). Att lägga till nya karaktärer är en sak, men att helt utelämna stora viktiga delar av handlingen och blåsa upp andra är inte okej. Förmodligen hade filmmakarna lyckats bättre om man gjort en längre film, behållit fler av böckernas många och långa utvikningar om intergalaktiska krig, bisarra civilisationer och osannolika livsformer. Med berättarröst och allt. Stephen Frys inhopp som berättare var dock bra - men det hade alltså gärna fått vara mer av den varan. Och att man inte lät ex-Monty Python-medlemmen Terry Gilliam ("Brazil", "The Fisher King", "Twelve Monkeys", "Fear and Loathing in Las Vegas" med flera) göra filmen är helt obegripligt! Men trots allt var "Liftarens guide till galaxen", om man betraktar filmen som ett verk i sig, riktigt rolig. Det var utmärkta insatser av Sam Rockwell som Zaphod Beeblebrox, Mos Def som Ford Perfect och Bill Nighy som Slartibartfast. Och inte minst den alltid lysande Alan Rickman som den deprimerade androiden Marvins röst: "Call that job satisfaction, 'cuz I don't". Det är humor!