Onda modesymboler

För en tid sedan skrev jag en recension i SSU:s debattidning Tvärdrag (tyvärr ej på nätet) av boken "40 lyckliga år", en kontrafaktisk roman om en samtid som kunde ha varit; ett Sverige som efter Andra världskriget "befriades" från den "fascistiska" socialdemokratiska regeringen av Röda armén - och sedan dess är ett kommunistiskt land. Boken är tyvärr inte så bra, även om den behandlar ett intressant tema. I recensionen skrev jag att det i dag, inte minst bland unga, finns en historie- och aningslöshet om vad som pågick på andra sidan järnridån i Europa fram tills för bara några få år sedan: "Det är denna aningslöshet som får unga människor att bära röda stjärnor, hammaren och skäran och andra symboler för kommunistiskt förtryck". Denna formulering föranledde en SSU:are att på förbundets interna debattforum Agera spekulera i om jag försökte "slå det svenska rekordet i både mccarthyism och ungdomsförakt"... I en ledarkrönika i Göteborgs-Posten i dag skriver Helena Öman att röda tröjor med femuddiga stjärnor, hammare och skära eller den ryska förkortningen för Sovjetunionen, CCCP, samt Che Guevara-tröjor verkar bäras som ett uppror mot västerlandet: "En protest mot politiker och företagsledare för att visa att man förstått att det inte är pengar som leder till lycka". Men bär man kommunistsymboler av någon form av medvetet val snarare än av en modenyck borde ha läst sin hemläxa bättre. Helena Öman skriver: "Det spelar nämligen ingen roll hur god tanken må vara med kommunism om tiotals miljoner får plikta med livet för att samhället ska kunna uppnå högre mål. Systemet är defekt. Ett bra system ska kunna hindra våldsamma galningar utan empati från att ta makten. Sådana finns i alla samhällen, det är inte kommunistländerna som har haft otur. Där fattas maktdelning och framför allt saknas kritiker. De måste få finnas. Annars går dynamiken och utvecklingen förlorad, och hela samhället med den."