Partiledardebatten

Så har partiledardebatten varit och som alla andra politiskt intresserade satt jag naturligtvis klistrad framför TV:n. Men eftersom jag är politiskt engagerad var jag som vanligt inte så intresserad av vad som sades utan mer av hur det sades. Jag vet var mina sympatier ligger och det spelar inte så stor roll vad de olika partiledarna säger, jag kommer ändå inte att ändra åsikt. Ok, visst är ämnesval och åsikter lite intressanta så det är klart att jag lyssnar och lägger på minnet vad som sägs men det är framförallt det retoriska hantverket som jag intresserar mig för i dessa sammanhang. Och detta är mina reflektioner om de olika deltagandena. Lejonborg – Gick på som ett tröskvärk som hackar. Det gick helt enkelt inte att följa med i hans tankegångar. Var han oförberedd eller är han bara lite seg? Persson – Rutinerad. När de övriga körde på och pratade i full fart för att hinna säga så mycket som möjligt så litade han på sin pondus och höll ett lugnare (och retoriskt bättre?) tempo. Dessutom uppfattade jag honom som självsäker och med lite glimt i ögat vilket är bra. Hade önskat att han tog lite mer utrymme dock, han är ju trotts allt en av de bästa retorikerna. Ohly – Har varit en retorisk besvikelse sen han tillträdde då han ju genast drunknade i kommunistdebatten och försvann. Visade upp en bättre sida i debatten men lyckades inte riktigt slå igenom och ta plats. Något monoton. Wetterstrand – Urskilde sig mest i debatten, på ett positivt sätt. Verkade rak och ärlig och inte så ”politik” som en vän uttryckte det. Jag tyckte hon framstod som ”normal” i kontrast till ”yrkespolitikerna”, frågan är om det går hem eller inte. Hon var dock fullständigt kass när hon skulle framföra ett förberett anförande. Reinfeldt – De bruna ögonen försvann i ett ansikte som mest såg frågande ut. Trodde att han skulle försöka framstå som borglighetens ledare men det gjorde han inte utan förblev en i mängden. Bra eller dåligt vet jag inte. En besvikelse. Fast när han fick göra sitt anförande lyste han dock upp och var mycket skicklig. Olofsson – Jag är verkligen allergisk mot hennes gälla monotona röst fast jag kan tänka mig att det finns folk som tycker att det låter ”folkligt”. Dessutom var hennes ihärdiga tjat om ”vänsterkartellen” väldigt enerverande. Hägglund – I försvarsposition från början men gjorde ändå ganska bra ifrån sig. Lyckades dock inte urskilja sig ur den blå högen trotts att han blev pressad. Tråkig. Apropå SIFO-undersökningen: Av 1000 uppringda svarade 300 och 54% av dem var blå och 31% röda, snacka om skevt urval! Genomsnittligt betyg säger inte så mycket då.