Löpsedelsträsket

S-bloggaren Claudio Skubla skriver i dag på SvD Brännpunkt om hur Expressen/Persbrandt-bråket aktualiserat debatten om hur kvälls- och veckopressen tänjer på pressetikens gränser. Claudio konstaterar att löpsedlar bara är "en liten del av det enorma informationsflöde som mediabranschen producerar", men till skillnad från radio och tv så har löpsedlarna ingen avstängningsknapp. "Måste vi riva ned dem?", undrar han. Claudio Skubla uttrycker sig positivt om att Göran Persson på S-kvinnors kongress i våras sade sig överväga lagstiftning mot det sexualiserade språkbruket i samhället. Persson beskrev då vissa tidningars innehåll som "förnedrande, fördummande, näst intill pornografiskt" (något jag tidigare bloggat om här). Men även om det är sant så är det knappast någon rättvis beskrivning av allt medieinnehåll, varför lagstiftning i slutändan blir en fråga om att reglera vad vissa anser vara förkastligt och andra inte. Detta är helt enkelt inte acceptabelt. Claudio skriver också att löpsedelns primära funktion "är att sälja lösnummer" och att den därför borde "behandlas som den reklam den faktiskt är". Detta är i och för sig en intressant tankegång. Det skulle innebära att pressens löpsedlar inte skulle betraktas som journalistik, och då falla under marknadsföringslagen. Därmed får annonsören - medieföretaget - inte får utelämna viktiga upplysningar och påståenden om en vara - själva tidningen/nyheten - måste vara korrekta och kunna bevisas. Det tål att tänka på.