Den demokratiske lobbyisten

Den tidigare socialdemokratiske riksdagsledamoten Bengt Silfverstrand bloggar om lobbyister, ett kollektiv Silfverstrand kategoriserar som "självutnämnda ekonomiskt starka och inflytelserika grupper utanför det demokratiska systemet" vilka "får en allt större betydelse". Silfverstrand är nu långt ifrån ensam om att ha en så ensidigt negativ syn på lobbyister. Också vår gemensamma partikamrat, tidigare kulturminister Bengt Göransson, har varit inne på liknande spår. Sannolikt hänger detta ihop med en föråldrad och felaktig bild av vad lobbying egentligen innebär i Sverige. Därmed inte sagt att det inte finns problem med lobbying. Självklart förekommer det att resursstarka särintressen, som har råd att driva ett långsiktigt lobbyarbete, skaffar sig ett oproportionerligt inflytande på bekostnad av allmänintresset. Men även ideella organisationer och enskilda engagerade medborgares arbete med att påverka det politiska beslutsfattandet är ju lobbying, och Silfverstrand menar väl knappast att alla som inte är partipolitiskt organiserade yrkespolitiker - men som ändå vill påverka politiken - per definition är ondsinta? För mig, som jobbat med politisk kommunikation och påverkansarbete i många år, så är det självklart att sådant arbete inte bedrivs på ett effektivt och bra sätt om det görs "i hemlighet". I ett öppet samhälle som Sverige sker väldigt mycket av opinionsbildningen i medierna, och att försöka driva kampanj för sin sak där utan att få sina motiv avslöjade är förstås knappast möjligt. Alla som vill påverka politiken har därför allt att vinna på att redan från början vara öppna och ärliga, samt argumentera utifrån ett allmänintresse - även om motivet för engagemanget oftast naturligtvis är ett särintresse. Sveriges riksdag ska fatta beslut baserade på allmänintresset, inte utifrån intresset hos enskilda företag och organisationer. Detta vet de flesta som ryms inom kategorin lobbyister. Så vad är det egentligen Silfverstrand retar upp sig på? På sin blogg tar han upp två exempel på "problemet" lobbying: trängselskatten och elförsörjningen. I det första fallet menar jag att det är alldeles självklart att såväl privatpersoner som intresseorganisationer och företag som är missnöjda engagerar sig och protesterar mot försöket och dess utformning. Det tillhör demokratin att alla som berörs får säga sin mening. Och opinionsmässigt är det förstås klokt att passa på och protestera redan första dagen försöket drar igång - då medieintresset är stort - och inte vänta tills det drar ihop sig till folkomröstning. I det andra fallet handlar det om att eleföretag målat upp bilden av en hotande elbrist för att motivera höga elpriser. Detta är, om nu signalerna från Svenska Kraftnät stämmer, inte alls jämförbart med protesterna mot trängselskatteförsöket. Det förefaller snarare handla om att elföretagen farit med felaktiga uppgifter - medvetet eller ej, och har inte så mycket med lobbying att göra. Frågan till Bengt Silfverstrand kvarstår alltså: vilka, om några, utöver partipolitiskt organiserade yrkespolitiker ska få försöka påverka det politiska beslutsfattandet utan att misstänkliggöras som lömska, giriga särintressen verksamma bortom demokratins spelregler?