Blir 2006 som "1984"?

[UPPDATERAD] I dag var jag och lyssnade på en diskussion om ”övervakningssamhället” mellan justitieminister Thomas Bodström och Advokatsamfundets generalsekreterare Anne Ramberg. Moderator var TV4:s programledare Jenny Östergren som inledde med att referera till George Orwells ”1984” och den extrema övervakning som skedde i det diktatoriska samhälle som skildras i boken. Därefter tog Bodström till orda. Han började med att betona att det i debatten förekommit en del missförstånd om vad som egentligen var färdiga förslag till lagstiftning, redan befintliga möjligheter, idéer framförda i utredningar, tekniska möjligheter och ren konspiratorisk science fiction. Han berättade också om ett autentiskt brutalt våldtäktsfall på en 8:årig flicka som kunnat lösas genom att telefonlistor granskats och sedan dna-teknik använts. Bodströms poäng var att brottsoffrets integritet borde värnas minst lika mycket som gärningsmannens. Anne Ramberg berömde Bodströms debatteknik, men varnade publiken för att låta sig charmas av det. Hon menade att vi måste ställa oss frågan vilket samhälle vi vill leva i. Ramberg vände sig också emot resonemanget att den tekniska utvecklingen ska få styra, det vill säga att om brottslingar använder sig av ny teknik så måste polis och andra myndigheter också få göra det. Det riskerar enligt henne att bli ett sluttande plan om man accepterar att staten ålägger näringslivet att spara så kallad trafikdata. Nästa logiska steg, menade Ramberg, kan bli att motsvarande krav också ställs på privatpersoner. Efter de bådas öppningsanföranden så hade moderatorn fullt sjå att få de båda debattörerna att svara på de frågor hon försökte ställa. I stället gav de sig raskt i kast med att ”bara ge några korta kommentarer” och ”räta ut några frågetecken” om vad motdebattören sagt. Det var dock uppenbart att Bodström och Ramberg debatterat de här frågorna förr. Bägge var skickliga retoriker med goda argument. Någon direkt vinnare kunde åtminstone inte jag utse. Vilket känns knepigt då det var synnerligen angelägna och viktiga frågor som diskuterades. Jag är å ena sidan en principiell varm värnare av den personliga integriteten. Å andra sidan tillhör jag dem som brukar hävda att ”har man inte gjort något så behöver man inte oroa sig”. Jag lär få tillfälle att återkomma om detta. I debatten gick dock Bodström möjligen över gränsen när han i praktiken bad Ramberg hålla tyst om sådant hon inte visste något om när hon refererade till den uppmärksammade avvisningen av två egyptier. Hon pratade om dem som ”asylsökande”, något som fick Bodström att antyda att regeringen satt inne med kunskap om att dessa personer i själva verket var grova brottslingar och/eller terrorister. Ramberg reagerade på detta och påpekade att om regeringen visste att så var fallet - och antagligen hade bevis för det - så var det märkligt att personerna inte ställdes inför rätta utan i stället avvisades till ett land där de med stor sannolikhet skulle utsättas för tortyr. Och det hade hon ju onekligen en poäng i. Mer om detta lär Fredrick Federley blogga, då han satt bredvid mig på mötet och reagerade ordentligt på Bodströms uttalande. * * * Nu har Federley också bloggat om detta.