En märklig känsla av vemod

På väg till jobbet i morse passerade jag platsen där Olof Palme sköts till döds för 20 år sedan. Där låg redan några blommor. Det lär bli fler under dagen. Då, för 20 år sedan, var jag 14 och nybliven SSU:are. Jag hade ingen egentlig relation till Palme mer än att jag förstås hade sett honom på tv och i tidningarna, samt förstått att han var en person som väckte starka känslor hos många människor. Själva mordnatten den 28 februari så var jag på en lägerskola för unga serieskapare. Bara killar, så vitt jag minns, som var intresserade av serier och själva tecknade och skrev seriemanus. På morgonen efter (den sista dagen på lägret) så var bord och stolar i matsalen ställda i en ring runt en radio på golvet. Via radio fick vi höra vad som hänt. Statsminster Olof Palme var död, ihjälskjuten på öppen gata i Stockholm. Det hela kändes enormt overkligt. Och trots att jag hade sett fram emot serielägret så länge och säkert lärde mig väldigt mycket de dagar som vi var där, så minns jag i dag nästan ingenting mer än den där morgonen med radion på golvet. I dag bor jag på Tunnelgatan i Stockholm och passerat mordplatsen varje dag. Varje dag går jag längs den väg där mördaren sprang efter att ha skjutit Olof Palme. Det känns alltid overkligt. I dag kommer blommorna på Sveavägen att göra det direkt surrealistiskt.