Amatör-tv i demokratins tjänst

Öppna Kanalen måste vara tv-mediets motsvarighet till anslagstavlorna för föreningsmeddelanden* som blir alltmer sällsynta. I bägge dessa medier hittar man de mest fantastiska små föreningar och eldsjälar som vill informera om sin verksamhet och hjärtefrågor. Ofta rent otroligt taffligt, men också rörande i sin entusiasm. Bakom Öppna Kanalen i Stockholm står så vitt skilda föreningar som Centrumkyrkan i Sundbyberg, Folkets rörelse för demokrati i Eritrea, Miljöpartiet i Stockholm, Prostatabröderna, Schackklubben Akrobaten, Svenska Banka-Kongo Föreningen, Sveriges Kvinnolobby, Tekniska Museets radio- och tv-förening, samt etiopiska Yewongel Church. Man bedriver så kallad public access-television och sänder sedan 1993 kostnadsfritt i kabelnäten till 340 000 hushåll i Stockholm, samt Nacka, Haninge, Huddinge, Tyresö, Salem, Solna och Lidingö. På kanalens webbplats sägs att man inte styrs av reglerna i avtalet mellan staten och Sveriges Television eller de kommersiella villkor som privatägd tv verkar inom. Det är således, som man skriver, "högt i tak" - men till vissa yttre gränser, som fastslås i Yttrandefrihetsgrundlagen. Villkoren i övrigt sätts av Radio- och tv-lagen. Ofta är programen hysteriskt, men sannolikt oavsiktligt, roliga. Absurda kameravinklar, direktsända predikningar på obegripliga språk, musikvideos som hämtade från roliga timmen i särskolan, och dramatiska rapporter från rafflande schackturneringar. Okej, jag inser att jag inte direkt tillhör målgruppen för de flesta av dessa program. Men jag blir allt som oftast helt fängslad framför tv:n när jag råkat zappa fram till Öppna Kanalens sändningar. Rekommenderas varmt! *) Föreningsmeddelandetavlor har funnits under lång tid i Stockholm. Avsikten med dessa var att närbelägna föreningar skulle kunna sätta upp anslag om sin verksamhet. Tidigare låg tillsynsansvaret hos de lokala föreningsråden i samarbete med Parkförvaltningen och senare Fritidsförvaltningen. De lokala föreningsråden har numera upphört med sin verksamhet och hela ansvaret för tavlorna gick över till stadsdelsnämnderna 1997. Sedan dess har antalet tavlor påtagligt minska i antal, men kan fortfarande ses i närheten av tunnelbanestationer och busshållplatser.