Politisk kommunikation ur olika perspektiv

För att kommunicera krävs att de inblandade talar samma språk och har likartade referensramar. På ett seminarium i förra veckan om just politisk kommunikation framgick tydligt att flera av dem som talade, gjorde det på olika språk och hade så pass olika referensramar att det stundtals var högst oklart om de egentligen pratade om samma sak. Statsvetenskapare och andra forskare har tyvärr en tendens att resonera, bygga teorier och dra slutsatser baserat på ganska ytliga observationer av politiken, snarare än på grundliga analyser. Det är trots allt skillnad på akademiernas provrör och den politiska verkligheten. Ester Pollack, universitetslektor vid JMK på Stockholms universitet, var ett gott exempel på just detta. Hon framförde exempelvis den ganska slitna klyschan om att partierna allt mer närmar sig mitten och varandra. Men detta stämmer möjligen om man bara studerar utspel och uttalanden i valrörelser. Tittar man i stället på den faktiska politiken, så som den formuleras i riksdagsmotioner, så framgår det att partiernas positioner är tämligen låsta i förhållande till varandra. Stig-Björn Ljunggren beskriver detta i sin bok Högern att lita på. Han skriver bland annat att moderaterna "i grunden är samma parti som förut" och att i den mån "fundamentala förändringar inträffat är dessa inte begränsade till den moderata sfären, utan måste ses som allmängiltiga för alla partier". * * * Andra bloggare som var där - Kulturbloggen och Erik Stattin - har också kommenterat seminariet.