Här bloggar Jonas Morian om politik, medier och samhällsfrågor. Publicering på bloggen sker med journalistiskt ändamål i enlighet med Lever? Någon?
| Sakine Madon skriver i dag om organdonation, med anledning av ett inslag om detta på tv i morse. 9 av 10 uppges vara positivt inställda till att donera organ efter döden, men betydligt färre än så har anmält sig till donationsregistret, fyllt i ett donationskort eller - viktigast av allt - pratat med sina anhöriga om hur man ställer sig till organdonation. Sakines förslag för att komma tillrätta med det här är att det inrättas ett slags kösystem där alla som ställer upp som organdonatorer kommer före i organkön. "Resten", skriver hon, "får väl behålla sina organ bäst de vill - men de kan inte kräva att andra ska offra sina för deras skull". Dessa ställs då sist i kön, efter dem som anmält sig som donatorer. Förslaget är drastiskt, men skulle troligen vara effektivt. En mer human lösning är förstås fortsatta upplysningskampanjer - det vill säga sådan där hemsk, offentligfinansierad opinionsbildning som liberaler och andra på högerkanten vanligen protesterar i högan sky emot. Men kommande kampanjer bör nog i högre grad rikta in sig på att få människor att berätta om sin inställning till organdonaton för sina närmaste. Ett eget ställningstagande är ett första viktigt steg, men det hjälper igen om man inte också berättar om det. Oavsett vad man kommer fram till så bör man i alla händelser anmäla sig till donationsregistret. Om inte annat för att meddela att man inte kan tänka sig att donera sina organ till bättre behövande efter döden. |
skrivet av Jonas Morian om 09:22
Kommentarer om "Lever? Någon?"
-
Anonym skrev... (17 juli, 2006 14:09) :
-
Gork skrev... (17 juli, 2006 16:37) :
-
Anonym skrev... (18 juli, 2006 03:55) :
-
Jonas Morian skrev... (18 juli, 2006 09:10) :
-
Anonym skrev... (18 juli, 2006 10:02) :
-
Gork skrev... (18 juli, 2006 10:40) :
-
Martin Tollén skrev... (18 juli, 2006 14:52) :
-
Anonym skrev... (19 juli, 2006 01:05) :
-
Jonas Morian skrev... (19 juli, 2006 10:30) :
kommenteraEn förbättring vore att kräva registrering för att inte donera sina organ. Ett opt-out system istället alltså. Eftersom så många är positiva till att det donera sina organ skulle det troligtvis vara en klar förbättring.
Nästa steg, som jag tyvärr knappast tror kommer genomföras, vore att tillåta försäljning av organ.
Jag tycker att alla läkarbesök skall vara 100 kr dyrare för de personer som inte fyllt i sitt donationskort. Med kort och pennor tillgängliga i väntrummen så tror jag att de flesta fyller i kortet för att spara in en hundring.
I övrigt så har Sakine helt rätt. Den som inte har lust att dela med sig av sitt kadaver efter döden får nöja sig med resterna som blir över när de donationsvilliga tagit vad de behöver.
Eventuellt skulle man kunna tänka sig att personer som av någon anledning inte vill donera ändå kan få vara med i utbytesklubben mot en avgift som oavkortat går till medicinsk forskning på områden som idag kräver organdonation.
För en person som jag som anser att organdonation är fel så skulle det vara en förbättring om vi som inte vill donera (och låtit registrera denna önskan) inte riskerade att vakna upp efter en bilolycka med någon annans kroppsdel i oss. Men samtidigt är det fel att straffa alla som säger nej till organdonation av religiösa skäl eller för att de inte klarar av att leva med risken att utsättas för vanvård för att läkarna har en viktigare patient de vill rädda livet på. Den risken är uppenbar eftersom även läkare kan drivas av status snarare än välvilja. Är det exempelvis någon som tror att en arbetslös 40-åring skulle fått göra anspråk på 200 liter blod som Anna Lindh fick göra?
När det gäller organdonation är, som jag ser det, det största problemet att man inte kan registrera sin ovilja att ta emot blod och organ vid en eventuell olycka. Den problematiken diskuteras aldrig i Sverige.
Aqurette, innebär det faktum att du anser att "organdonation är fel" att du inte tycker att organ öht ska få transplanteras, eller bara att du själv inte vill vare sig donera eller ta emot organ? Hur som helst så vore det intressant att ta del av dina argument - det är nämligen sällan jag stöter på dem, mer än från Jehovas vittnen.
För övrigt så är jag ganska säker på att även en arbetslös 40-åring skulle fått "göra anspråk på" så mycket blod som det ansågs nödvändigt för att rädda vederbörandes liv.
Dessutom är det väl visst så att man kan registrera sin ovilja att ta emot blod och organ vid en eventuell olycka. Det är väl just det som Jehovajepparna gör?
CLK är nog ute och cyklar antar jag, eller så är han avundsjuk då det gäller 200 liter blod.
Blod doneras också på sätt och vis.. samma sätt där, en donator står först i kön?
Jonas:
"För övrigt så är jag ganska säker på att även en arbetslös 40-åring skulle fått "göra anspråk på" så mycket blod som det ansågs nödvändigt för att rädda vederbörandes liv"
Så gör även jag, undrar samtidigt var gränsen går?
Utifrån partitillhörighet?
Eller vilket parti offret tillhör?
Eller det mest troliga.. Hur stor chans har vi att rädda detta liv?
Undrar vad CLK skulle ha sagt ifall dom räddat henne med 600 liter blod?
Prioriteringar inom sjukvården kommer alltid att förekomma, men det är inget som vanligtvis diskuteras. Men sjukvårdare som exempelvis har att välja på att rädda livet på en 20-åring och en 70-åring skall välja den yngre.
Jag antar att vårdpersonalen kan göra misstag och göra idiotprioriteringar. Men det är ett genomgående problem - inte bara ett problem vid organdonation.
Det pelpet skriver om att sjukvårdspersonal ska välja yngre framför äldre stämmer inte. Sjukvården ska enligt Hälso- och Sjukvårdslagen "ges med respekt för alla människors lika värde" och att "den som har det största behovet [...] ska ges företräde till vården."
Det håller jag med om. Därför är det inte någon bra lösning att villkora mottagande av organ med att personen också är villig att donera sina organ. Jag har utvecklat det lite mer på min egen blogg,
Jonas:
Organdonation är uppenbarligen inte fel för alla. För den som fruktar döden och gärna vill leva några år till är naturligtvis möjligheten att få en ny lever, njure eller ett hjärta utmärkt. Dock tycker jag att det är lite problematiskt med en vetenskap som så tydligt ingjuter hopp om odödlighet fastän vi egentligen vet att vi alla ska dö. Kanske hade det varit bättre att acceptera ödet? Observera dock att det är en öppen fråga – jag tror mig inte ha något givet svar. Däremot vet jag att jag personligen hellre dör än lever med något från en främmande människa. Jag tror helt enkelt inte att jag skulle kunna fungera med någon annans blod eller kroppsdel i mig.
När det gäller att ge organ till andra så är jag övertygad om att det finns en risk för missbruk. Den som skriver på ett donationskort och uttrycker sin önskan att donera riskerar att bli ett medel för andra. Även om alla säger att så inte sker, så finns det ingen garanti. Läkare liksom andra människor är statusjagare och om möjligheten att rädda en statsminister kostar livet på en vanlig arbetare så är inte utgången given. Om arbetaren däremot är obrukbar genom sina uttryckta ovilja att donera finns det ingen anledning för något att ens frestas av att använda honom för andras räkning.
Foa:
Det handlar inte om avundsjuka utan om det rimliga i att använda vissa människors kroppar som medel för andra. Jag tog inte Anna Lindh som exempel för att jag tycker att hon var oförtjänt av den hjälp hon fick, utan för att jag minns att många reagerade på de enorma resurser som gavs just i hennes fall.
Aqurette, i åtminstone mitt fall handlar inte mitt ställningstagande för organdonation om rädsla för döden. Tvärtom skulle jag nog föredra döden framför ett livslångt sjukvårdsberoende. I synnerhet i vetskapen om att mina organ då skulle kunna förlänga livet på barn som aldrig ens fått chansen att reflektera över liv och död.
Din oro för missbruk och läkares statusjakt känns synnerligen cyniskt och säger nog mer om din livsåskådning än om läkares och dem av oss som utan egoistiska baktankar är beredda att donera organ efter döden.