På väg med Ola Salo

I kväll är det flera musikaliska storheter som tävlar i delfinalen till Melodifestivalen. Själv kommer jag att hålla tummarna för mina gamla favoriter Lustans Lakejer. Men ska man tro förhandstipsen så är det The Ark som tar hem segern. Mitt eget förhållande till The Ark är en smula kluvet. När jag första gången såg och hörde It Takes A Fool To Remain Sane på MTV tyckte jag mest att de verkade vara lågbudgetposörer med svårtartat Queen/David Bowie/Marc Bolan-komplex. En gästledare i Aftonbladet och ett oväntat ressällskap fick mig att revidera mina uppfattningar. Året var 2001. Debutplattan We Are The Ark hade gett bandet och dess frontman Ola Salo massiv medial uppmärksamhet. De hade turnerat intensivt och gett mängder av intervjuer i nationell och internationell press. Ola Salo framstod som en vältalig, pretentiös narcissist med mängder av tankar om musik, kultur och politik. Efter att ha uppträtt på globaliseringsmotståndsrörelsen Attacs galafest blev han djupt besviken och skrev en uppmärksammad artikel om detta på nätforumet Sourze. Detta var ett modigt tilltag, då ganska många av The Arks fans fanns just i Atttackretsarna. I sin artikel i Sourze skrev Salo att han blev förvånad över att det till galan bjudits in en marxistisk teatergrupp och att Göran Greider dök upp som huvudtalare och, enligt Salo ”lovprisar planekonomi och klasshat”. Ola Salo skrev även att när så Latin Kings äntrade scenen och ”hälsar till Christiania och kör en låt om att röka hasch” så bekräftades alla hans fördomar om ”traditionell, världsfrånvänd, ofruktsam klyschvänster”. En tid senare inbjöds Salo även att skriva en gästledare i Aftonbladet där han berättade om baksidan av kändisskapet och sina, måhända naiva, förhoppningar att kunna utnyttja det till att faktiskt göra skillnad i frågor som engagerade honom. Jag blev överraskad och imponerad. Jag började inse att jag underskattat killen. Hur som helst. Sommaren 2001 hade jag varit på en bröllopsfest i Norge. Jag fick skjuts med bil till Östersund och skulle därifrån ta tåget hem till Stockholm. Vad jag inte räknat med var Storsjöyran som just tagit slut, och tåget var knökfull av bakfulla ungdomar som varit på musikfestival. Bland dem som uppträtt den sommaren fanns Pulp, Håkan Hellström, The Hellacopters, Soundtrack Of Our Lives – och The Ark. Artisterna hade förstås fått sina hemresor ordnade med flyg eller turnébussar. Utom i de fall där de var så packade att de missat dessa. Strax efter att tåget rullat igång stack en trött kille in huvudet i vår kupé och frågade om det fanns plats för honom och hans kompis. Det var Ola Salo och bandets gitarrist Jepson. Innan jag hann hejda mig slank det ur mig att jag gillade det han skrivit i Aftonbladet. Och tydligen tyckte Ola Salo det var kul att träffa någon som faktiskt uppskattade det han tänkte och inte bara popstjärnan, för han och Jepson slog sig ned med oss fyra-fem andra i kupén och började prata om det han skrivit och sina idéer. Det blev en minnesvärd resa. Salo och Jepson var till att börja med grymt bakfulla, men på något sätt lyckades de beordra förbipasserande fans att springa och köpa sprit till dem från restaurangvagnen – och under färden hann de bli rejält packade. Framför allt Salo flörtade vilt med allt och alla runt omkring honom, och när någon plockade fram en gitarr så passade han på att sjunga flera låtar från den då kommande skivan In Lust We Trust. Den jag aldrig kommer att glömma var den fantastiska Father Of A Son. Och den bombastiskt gospelsvulstiga låten på skivan och i videon, kommer för mig aldrig att överträffa den version en full och glad Ola Salo sjöng för oss till eget komp på en ostämd gitarr på tåget sommaren 2001. Andra skriver intressant om musik, melodifestivalen, The Ark, Ola Salo.