Socialdemokratins vägval

Det gläder mig att även gamla socialdemokratiska statsråd ger sig in i debatten om socialdemokratins vägval efter den svidande valförlusten. Det är personer med kunskap och erfarenhet som fortfarande kan tillföra en hel del. Kul är det också att se att likartade bakgrunder till trots, så kan man ha väldigt olika utgångspunkter för sina resonemang. Via Fredrik Jansson på bloggen Kommando Wigforss ser jag att Thage G Peterson skrev i Aftonbladet i går att socialdemokratin ”måste forma en politik som tar sikte på hög livskvalitet och goda uppväxtvillkor för barn och ungdomar”. Peterson trycker i sitt debattinlägg på ”miljö, kultur och överlevnadsfrågorna”, samt ”rätten till förvärvsarbete för alla människor” och ”en helt ny politik för bärkraftiga regioner utanför Stockholms län”. Men utöver de rent politiska råden fokuserar Thage G Peterson också mycket på den socialdemokratiska organisationen och hur vi kommunicerar med medlemmar och medborgare. Framförallt här tycker jag att han har många goda poänger. Peterson tror inte att socialdemokratin kan vinna nya medlemmar och sympatisörer med den nuvarande organisationen med arbetarekommuner och s-föreningar. I stället måste vi ordentligt modernisera organisationen och våra arbetsmetoder. ”Det måste bli fler av tillfälliga samtalsteam, enfrågegrupper knutna till heta lokala frågor, telefonkretsar på lördagsmorgnarna och samkvämsträffar med barnfamiljer och pensionärer”, skriver han, samt tillägger att ”naturligtvis måste vi använda den nya tekniken”. Och jag kan bara instämma. Ett annat gammalt s-statsråd som har synpunkter på hur den socialdemokratiska politiken bör se ut är den tidigare utbildningsministern och Berlinambassadören Carl Tham. På DN Debatt i dag kritiserar han socialdemokratin för att ha ”anpassat sin politik efter de reala globaliseringskraven”, vilka enligt honom ”i praktiken innebär ett farväl till den fulla sysselsättningen”. Fast samtidigt tycks Tham anse att den svenska anpassningen inneburit att vi ”nästan alltid ligger bland de främsta i internationella undersökningar vad gäller konkurrensförmåga, teknisk utveckling, användning av IT-teknologi, företagsklimat, sociala förhållanden etc.”. Så alldeles negativt förefaller ju globaliseringen inte vara. Förklaringen visar sig vara att Carl Tham, i likhet med många andra inbitna EU-motståndare, sätter ett likhetstecken mellan globalisering (eller snarare något mystiskt kallat ”globaliseringsideologin”) och ”de ekonomisk-politiska doktriner som styr de europeiska länderna” – ”utformad av Europas konservativa centralbanksbankirer”. Att dessa ”doktriner” om vikten av att hålla nere inflationen varit en del av den socialdemokratiska politiken även långt innan Europeiska centralbanken bildades 1998 förefaller inte bekymra Tham. Inte heller verkar han tycka att arbetslöshetsbekämpning – alltså en politik för full sysselsättning – i första hand är en uppgift för folkvalda politiker, utan i stället menar han att den svenska riksbanken bör ha ”ett dubbelt mandat – låg inflation plus låg arbetslöshet”. Carl Tham avslutar sitt debattinlägg lika rörigt som han inleder det genom att slå fast att ”Visst har politiken varit ekonomiskt framgångsrik”, men att ”priset för framgång har varit onödigt högt”. Så mycket klokare vet jag inte om Thams bidrag till den socialdemokratiska framtidsdebatten gjorde någon, och därför känns det skönt att Thage G Peterson kan stå som ett lysande exempel på att gammal är äldst. Andra skriver intressant om politik, ideologi, socialdemokraterna.