Facklig motoffensiv

Anders Mildners artikel i Expressen i går, om hur fackföreningsrörelsen ”spelat skurkrollen i medierna” den senaste tiden, var en varningsklocka. Flera andra bloggare har redan uppmärksammat och klokt kommenterat artikeln – jag tänkte bara ge några egna reflektioner. Jag håller själv inte riktigt med om att det råder ”allmän fackbashing”, som Mildner skriver. Däremot har otvivelaktigt facket, fackliga företrädare och fackliga arbetsmetoder hamnat i det mediala sökarljuset på sistone, och det är inte alltid en positiv bild som framträder. Det är självklart bra att granska hur fackföreningsmedlemmarnas pengar används, om företrädare för fackförbund gör sig skyldiga till övergrepp etc. Däremot kan jag tycka att man inte minst på vissa borgerliga ledarsidor lite väl lättvindligt köpt den verklighetsbeskrivning som arbetsgivarsidan och dess kampanjverksamheter pumpat ut. I det nyligen uppmärksammade fallet där Svenskt Näringsliv gick in i avtalsrörelsen och försökte hindra sitt medlemsförbund Svensk Handel att teckna kollektivavtal med fackförbundet Handels, var plötsligt de fram tills dess tillämpade skurk- och hjälterollerna om än tillfälligt omvända. Handels, som förde en berättigad kamp för sina underbetalda kvinnliga medlemmar, hade kommit överens om ett avtal med sin motpart Svensk Handel. Då kliver Svenskt Näringsliv in som överförmyndare och försökte stoppa detta. Det ligger dessvärre nära tillhands med konspirationsteorier om att det med en borgerlig regering nu blivit extra viktigt för Svenskt Näringsliv att ta kontroll över lönebildningen och undvika inflation. Jag kan inte påminna mig om att man agerat på motsvarande sätt under det långvariga socialdemokratiska regeringsinnehavet. Dessvärre är den relativt positiva mediala uppmärksamhet Handels fått under avtalsrörelsen att betrakta som ett undantag. Fackföreningsrörelsen har ett imageproblem som man måste ta i tu med. Den förhärskande bilden av facket i medierna för närvarande är byggnadsarbetare som skriker ”Go home” åt utländska kollegor, västklädda aktivister som spärrar ingången till en salladsbar, samt rundmagade 55+ män bakom skrivbord på presskonferenser. Och visst, det där är inte osanna bilder. Men det är inte hela sanningen. För mig är det obegripligt att så mycket energi ännu läggs på revirstrider om vilket fackförbund som ska ha ”rätt” att teckna kollektivavtal på olika arbetsplatser. I synnerhet när LO:s medlemsförbund, redan innan regeringens förändringar av a-kassan trätt i kraft, minskat antalet medlemmar under flera år. Förra året hamnade alla 15 förbunden på minus. Om jag som anställd känner att jag skulle behöva hjälp av facket så är knappast det första jag tänker på vilket förbund eller centralorganisation jag ska vända mig till. Varför finns det till exempel ingen gemensam webbplats för LO, TCO och SACO med grundläggande information om varför man bör gå med i facket och vart man kan vända sig om man nu väljer att göra det? LO-bloggar och liknande satsningar i all ära, men om nu de fackliga idéerna är under attack så bör man nog snarare samla styrkorna och gemensamt göra insatser för att förklara varför dessa idéer fortfarande bär. * * * För övrigt noterar jag att socialdemokraterna nu lanserat en egen kanal på YouTube. Piggt och välkommet initiativ! Nu ser jag med spänning fram emot att fackföreningsrörelsen också hittar nya vägar att nå ut med sitt budskap. Andra skriver intressant om politik, fackligt, opinionsbildning.