Problemet med anonymitet

I går medverkade Magnus Ljungkvist (ja, jag vet att han börjar bli något av en följetong här) i SVT:s Argument och diskuterade anonymitet på nätet. Om detta har han också skrivit ett inlägg på SVT:s Opinion, samt fått en replik från dokusåpepolitikern Petter Nilsson. Ljungkvist har valt att inte längre släppa fram anonyma kommentarer på sin blogg. Han menar att han gör det av rättviseskäl: ”Jag står för vad jag skriver och tänker, den som vill samtala med mig på min blogg får göra det samma”. Nilsson påstår sig gilla anonyma kommentarer för att han är ”så innerligt trött på den personfixering som vidhäftat dagens politik”. Okej, det är väl möjligen ett uttryck för personliga preferenser – men definitivt inget skäl för att Magnus Ljungkvist eller någon annan ska behöva acceptera anonyma kommentarer. Själv har jag valt en kompromiss. Jag har infört regler där jag kräver att de som vill skriva kommentarer till mina blogginlägg står för sina åsikter med namn, något alias eller signatur. Jag tycker nämligen att det är väldigt otillfredställande att diskutera med människor som inte ens uppger någon signatur i sina kommentarer. Anonyma kommentarer blir dessutom väldigt svåra att hålla isär, när två-tre olika anonyma kommentatorer förekommer i samma diskussion. Men ytterst handlar det förstås om respekt. Jag är ju 100 procentigt öppen med vem jag är – då är det rimligt att kräva av dem som vill diskutera med mig eller skälla ut mig också vågar stå för detta. Än så länge går jag inte fullt lika långt som Magnus Ljungkvist, att jag utropar min blogg till en ”anonymitetsfri zon”. Det finns trots allt människor som av olika anledningar inte riktigt vågar stå för vad de tycker, men som ändå vill bidra med fakta eller argument. Och detta respekterar jag – till en viss gräns. Andra skriver intressant om anonymitet, bloggosfären, Magnus Ljungkvist.