Den svenska pressen och nazismen

På ett seminarium i Vetenskapsrådets lokaler i dag rapporterade Ester Pollack (fil. dr. vid JMK, Stockholms universitet) och docent Göran Leth om sin forskning om censur, självcensur och i vilken utsträckning den svenska pressen under åren 1933 till 1946 skildrade de europeiska judarnas öde. Om detta kan man läsa i Vetenskapsrådets skrift Tvärsnitt. Göran Leth konstaterade under seminariet att statliga presspolitiken – som i praktiken innebar censur – under andra världskrigsperioden inte hade varit möjlig utan lojalitet från de svenska medieföretagen och redaktionerna. Särskilt tydligt pekas Dagens Nyheter ut, och sägs under den aktuella tidsperioden uppvisa ”genomgående tecken på stor försiktighet, uttryckt i positiva termer, eller tystnad och likgiltighet, uttryckt i mer negativa”. Av de texter som DN publicerade under krigsslutet år 1945 sägs det rent av vara svårt att förstå att ett folkmord ägt rum och att en av mänsklighetens största tragedier utspelats på den europeiska kontinenten. Leth slog också fast att forskningen visat att det enda man från tysk sida ”hotat” med var att bemöta misshaglig rapportering i svenska medier med anti-svenska presskampanjer i Tyskland. Detta skulle förvisso kunna ses ett bearbetande av den tyska opinionen för en ockupation av Sverige. Men det fanns knappast skäl att tro att den nazistiska regimen skulle ha vägt in opinionen i sina avgörande om hur man skulle agera militärt. Under seminariet uppvisades ett flertal exempel på undfallenhet gentemot Nazityskland i den svenska pressen, samt hur denna uppmuntrats av regeringen. Bland annat sades det i ”Riktlinjer för den svenska pressens neutralisering”, utarbetade vid UD:s pressbyrå 1940, att det vore önskvärt att ”alla uttryck eller nyheter, som kunna anses kasta någon skugga på de kämpande stridskrafternas uppträdande undvikes”. Detta sades dessutom vara särskilt känsligt när det gällde den tyska krigsmakten, då ”Enstämmiga rapporter giva ju för övrigt vid handen att denna genomgående uppträtt korrekt”. Jag noterar att dåvarande utrikesminister Christian Günthers motivering till inrättandet av en pressnämnd för att få till stånd ett frivilligt kontrollsystem – alltså självcensur – för den svenska pressen, i juli 1941 skickades till en rad svenska pressorganisationer. Däribland Socialdemokratiska pressföreningen, där jag själv numera är ordförande. Resonemangen från den tiden om gränserna för tryck- och yttrandefriheten samt mediernas ”ansvar" känns skrämmande aktuella än i dag. Andra skriver intressant om historia, media, politik.