Oengagerade ledamöter?
Med viss regelbundenhet presenterar den ena eller andra nyhetsredaktionen reportage som sägs ska visa att våra folkvalda riksdagsledamöter inte är aktiva i kammaren. Tidigare har man ofta mätt antalet motioner, interpellationer och andra skriftliga aktiviteter som ledamöterna ägnar sig åt. I går presenterade SVT:s Rapport och Aktuellt en mätning av i vilken utsträckning ledamöterna deltagit i riksdagsdebatterna. Mätningen tycks visa att s-riksdagsledamöterna Tone Tingsgård och Sinnika Bohlin inte varit uppe i talarstolen en enda gång hittills under mandatperioden, och Håkan Junholt bara varit det en gång. På den borgerliga kanten så har moderaterna Mats Sander och Kent Olsson bara deltagit i debatten en gång var sedan valet. Och visst, jag förstår den journalistiska vinklingen. Frågan är hur pass relevant den är. Ska vi börja mäta journalistisk aktivitet efter hur många bylines en journalist producerar på ett år? Det är förstås ett sätt att mäta, men det visar inte i vilken utsträckning andra medarbetare bidragit med tankearbete, som bollplank eller researchhjälp. På samma sätt finns det rimligen folkvalda som gör stora insatser genom att vara ute ofta i sina valkretsar och som för fram de synpunkter som framkommer i ledamöternas möten med folk på hemorten till sina partikollegor i Stockholm. Andra riksdagsledamöter är aktiva medialt genom att skriva debattartiklar och sitta med i tv-soffor där de framför sina och sina partiers ståndpunkter. Sedan finns det förstås folkvalda, såväl i riksdagen som i landstings- och kommunfullmäktigeförsamlingar, som inte gör många knop. Men granskningen av dem kräver vassare instrument än de som våra nyhetsredaktioner slentrianmässigt använder. Andra skriver intressant om politik, media, riksdagen. |
Kommentarer om "Oengagerade ledamöter?"
Jag såg Aktuelts inslag och slogs av en sak:
De huvudsakliga argument som användes av dem som förespråkade en stor riksdag (närheten till väljarna och bättre representativitet) förutsätter som jag ser det ett större inslag av personval än vi har idag. Det lustiga var att de representanterna kom från partier som inte ställt sig särskilt positiva till personval som princip (om jag minns rätt).
I statistiken som presenterades var det också tydligt så att riksdagsledamöter från partier med stora riksdagsgsgrupper var mindre aktiva än de från de små partierna.
Kort sagt tyckte jag mig se tydliga tecken på att riksdagen faktiskt inte skulle behöva vara så stor som den är så länge partierna står för huvuddelsen av de politiska ställningstagandena. Så länge så ändå är fallet får man nog snarare se riksdagen i dess nuvarande utformning som en "köttgryta", än som det optimala sättet att företräda folkviljan. Riksdagen ger idag inte optimalt med demokrati för pengarna, helt enkelt.