Medlemsras och ideologi
[UPPDATERAD] Ekot rapporterar att det socialdemokratiska ungdomsförbundet, SSU, tappar medlemmar. 1970 hade SSU officiellt 66 000 medlemmar. 1999 hade det minskat till 23 000, och efter skandaler med bluffmedlemmar de senaste åren har nu 2 000 betalande medlemmar rapporterats till Ungdomsstyrelsen. Trots det säger SSU att de i dag egentligen har ungefär 5 000 medlemmar. Detta är nu i sig inget nytt. Faktum är att några av mina allra första blogginlägg som jag skrev för snart fyra år sedan handlade om hur man inom SSU desperat försökt dölja sjunkande medlemssiffror bakom ett utbrett uppblåsande av siffror. Men som jag konstaterade redan då så handlade det inte i första hand om att försöka tillskansa sig bidrag utan om en intern konflikt där olika distrikt konkurrerade om mandat till kongressen. Jag menar självklart inte att det rättfärdigar fusk – men det sätter fusket i ett lite annat perspektiv. Enligt Ekot innebär SSU:s medlemsras att socialdemokraterna måste hitta alternativa vägar vid sidan av ungdomsförbundet för att locka unga till partiet, något som Gullan Gidlund, professor i statsvetenskap i Örebro, tror kan förändra den ideologiska kärnan bland de nya. Hennes resonemang går ut på att breddad rekrytering gör att allt fler personer kommer in i socialdemokraterna som inte fått den ideologiska utbildning och bas som SSU brukar ge, och de nya kanske bara är intresserade av en fråga och är med kortare tid. Jag tror personligen att risken för detta är överdriven. Tvärtom har det socialdemokratriska tankegodset nog bara allt att vinna på att piggas upp med injektioner av feminism, miljöperspektiv, queerteori, individualism och annat som kan komplettera jämlikhetstanken och klassretoriken. Däremot kan möjligen bristen på SSU-skolning göra det svårare att rekrytera unga människor till politiska uppdrag i nämnder och fullmäktigeförsamlingar. Och där bör det socialdemokratiska partiet ta ett större ansvar så att nya medlemmar erbjuds utbildning och mentorskap från mer erfarna rävar om det politiska språket, spelet och arbetet. * * * PS: HBT-sossen Alexandra Einerstam Andra skriver intressant om politik, socialdemokraterna, SSU. |
Kommentarer om "Medlemsras och ideologi"
Mycket viktig mening. Mycket väl formulerad.
"Och där bör det socialdemokratiska partiet ta ett större ansvar så att nya medlemmar erbjuds utbildning och mentorskap från mer erfarna rävar om det politiska språket, spelet och arbetet."
"Tvärtom har det socialdemokratriska tankegodset nog bara allt att vinna på att piggas upp med injektioner av feminism, miljöperspektiv, queerteori, individualism och annat som kan komplettera jämlikhetstanken och klassretoriken"
Det där kommer annars vi bidra med en hel del.
Jonas
Ett mycket bra inlägg. Jag och Anders Widén har pratat en del om detta och är rörande ense om att det ideologiska och idépolitiska samtalet lyser med sin frånvaro i vardagen.
Jag själv är inte sprungen ur vare sig SSU eller LO/TCO-kollektivet utan blev politisk mogen vid valet 2006. Tack vare min föreningsordförande, tillika ordf i El-ettan, fick jag ganska snabbt en politisk/ideologisk skolning men inser nu mer och mer att jag är priviligierad.
(s) har idag ingen löpande idépolitisk eller ideologisk debatt som når ut till medlemmarna, än mindre väljarna. "De äldre erfarna" hänvisar alltsom oftast till "vår ideologi" men likt katten kring en het gröt eller som om det vore paria vågar eller vill man väldigt sällan gå in i denna ideologi i detalj.
Medlemstillväxten kommer bli ett akut problem för oss om inte 2010 så absolut 2014. Jag uppfattar det som svårt att som jag och andra med mig "komma in från vänster" utan en bas i SSU eller LO och då ses som en resurs med andra erfarenheter. Den erfarenhet jag kan bidra med ses inte sällan som ett hot.
Jag har ingen lösning på rak arm men likt allt annat så tål det att debatteras. Vi har sett att problemen försvinner inte för att vi inte pratar om det.
Är det en kulturfråga, att (s) som parti är sig självt nokk?
Ja, en tanke bara. Bland många andra.
Kan det inte vara så att SSU alltid haft runt 2000 medlemmar? Och att de tidigare uppblåsta siffrorna alltid multiplicerade med 10? Och då är faktiskt inte ungdomsförbundets kris så vidare stor. Om de i dag visar de rätta siffrorna som i princip alltid varit sanna så kommer nog återväxten att också vara i princip densamma. För jag tror att samma resonemang kan appliceras på alla förbunden.
//P
För vetskap: DN-artikeln är från förra året. Ingen gammelmedia har ännu hakat på Ekot:s nyhet
En detalj i sammanhanget kanske, men ungdomsstyrelsen anger medlemmar under 25 år till 2000 st. Men SSU's siffror kanske är alla medlemmar (5000)?.
/Andreas Berg
Personligen tror jag det vore bättre om S funderade över politiken först och organisationen sen. Att försöka skapa en politik för att göra alla korporativa organisationer (LO, kvinnoförbundet, Broderskap, SSU, Riksbyggen, UÖ, HGF, alla statsanställda medlemmar, PRO) leder just till att prioriterade målgrupper är alla utom svenska medelålders män. Sedan ska man "ge" lite åt alla dessa grupper och då tappar man ideologin på vägen. Då reduceras politiken till att handla om att värna, bevara och återställa. Det är inga frågor som engagerar någon. 50 kronor i höjning av ett eller annat bidrag vinner man inga val på men man kan möjlighen hålla en organisation nöjd.
Däremot att återställa S som frihetsparti skulle man kunna vinna både val och medlemmar på. Dessutom skulle det i större grad locka unga som vill vara mer fria än trygga. Se bara på IPRED, FRA, Datalagringslag, prostitutionsutredningar som inte får utreda, tankar på att svenskar utomlands ska tvingas lyda svenska lagar. Sånt är farligt. Sånt måste bort ur partiet. Utredningar måste få utreda allt.
Ett riksdagsparti som inser att Sverige inte är drabbat av något internationellt terroristhot vore något som kan locka varje människa med öppna ögon. Likaså ett parti som ser varje människas frihet - hela världens fred som ett mål. Var är de socialdemokratiska företrädarna? Varför säger ingen av dem något om massakern i Gaza (vad jag sett i alla fall)?
/ Kent Filppu fd S-medlem i över 20 år.
Ungdomsstyrelsens siffror ska man inte lita på. Där räknas bara medlemmar som finns i vad som enligt Ungdomsstyrelsens regler definieras som en aktiv lokalorganisation. De reglerna är inte speciellt anpassade för hur SSU:s organisation ser ut just nu. 5 000 är närmare sanningen. Vilket alltså inte är en minskning utan en kontinuerlig ökning sen vi städade i registren. Till valrörelsen är det inte orimligt att vi är 10 000 betalande. Kanske inte enligt Ungdomsstyrelsens siffror men enligt våra egna register.
Jag vill hävda att även om SSUs medlemsantal är 2.000 eller 5.000 så är- och bör vara-! inflytandet större än Svensk Frimärksungdom. Det är viktigt att poängtera.
Siffror är inte allt, utan även vad organisationen faktiskt gör och handlar. Jag tycker att det är helt naturligt att betydligt fler är så pass djupt intresserade av att ägna massor av sin fritid på en politisk ungdomsorganisation.
Själv är jag uppvuxen med att lägga min ungdomstid på musik och sport, dvs en mer normalsvenssons ungdomsprofil, med stort samhällsintresse innan jag som student blev engagerad socialdemokrat. Det går helt utmärkt att aktivera det intresset senare i livet.
Självklart har jag lärt mycket av de gamla rävarna. Både gammalt och nytt blod behövs givetvis i en organisation. Där är nog som Jonas m.fl. konstaterat, mekanismer för att lära sig procedurer m.m. viktigt. samtidigt bör man också hitta nya engagmangsformer, a la Obama, med bland annat korta små insatser, korta inskolningar för att kampanja med mera och visa sitt stöd utan att folk ska känna att de ska behöva sitta igenom 10 möten per år. Man ska kunna bidra ändå till sitt parti mycket enklare och mycket konkretare-utan långa utbildningar.
YBYMIC.
För oss ungdomar som kom från arbetarhem hade SSU en stor betydelse. Vi fick självförtroende och vi inspirerade varandra. Vi förstod att politik var viktigt och att kunskap var betydelsefullt om man ville få någonting gjort.
Jag tror att ungdomsförbundets nedgång kommer att leda till färre politiker från arbetarhem.
Jag vill understryka vad Andreas och Jens säger ovan: ungdomsstyrelsens siffror handlar om hur många medlemmar som SSU är bidragsberättigad för, inte hur många medlemmar SSU har.
När stödet till barns och ungdomars organisering utreds förespråkar flera organisationer att stödet inte blint ska fokusera på antal inskrivna medlemmar i föreningen, utan även ta hänsyn till antal barn och ungdomar som är aktiva. Kanske skulle även SSU gynnas av en sådan politik?