Sosse
S-bloggar
RSS 1.0
RSS 2.0
Atomflöde
Prenumerera med Bloglines
Nyligen
Intressant
Pinga Frisim
Blogarama - The Blog Directory
Bloggtoppen.se
Spam Poison
Stoppa spammarna!
Creeper
Bloggparaden
Bloggportalen

Powered by Blogger

eXTReMe Tracker

Här bloggar Jonas Morian om politik, medier och samhällsfrågor. Publicering på bloggen sker med journalistiskt ändamål i enlighet med SFS 1998:204.

    Anonyma kommentarer accepteras inte. Stå för dina åsikter med ditt eget namn. Läs mer!

    www.flickr.com
    This is a Flickr badge showing public photos from PromeMorian. Make your own badge here.

    fredag, februari 27, 2009

    Den svenska medieadeln

    Än en gång dras valsen om att den svenska socialdemokratin gett upphov till en ”politisk adel” där tunga uppdrag delas ut till följd av mottagarens arv. Vi har hört det förr – men det blir inte mer sant för det.

    Den här gången är det Per Gudmundson på SvD:s ledarsida som vidarebefordrar nyligen bortgångne Anders Isakssons påståenden om att aristokratin återuppfunnits och reproducerade sig i den särskilda klass som sade sig vilja skapa det klasslösa samhället.

    Vad så väl Isaksson som Gudmundson blundar för är den andra ”adel” som sällan uppmärksammas på samma sätt: Sveriges journalistkår. Påtagligt många av landets ledande journalister är släkt, gifta, sambos eller har barn ihop. De flesta har också, enligt en granskning som frilansjournalisten Eva-Lotta Hultén gjort, medelklassbakgrund, släktingar i branschen, ett schysst boende i Bromma och talang för att mingla.

    Själv tycker jag inte att det är det minsta märkligt att människor blir ihop med andra i samma bransch. Sverige är trots allt ett rätt litet land, och har man likartade yrken så är chansen stor att man också har likartade intressen. Vad jag inte begriper är varför så många journalister verkar tillmäta det så stor betydelse att människor inom politiken faller för varandra och att deras barn intresserar sig för samma frågor som sina föräldrar.

    Andra skriver intressant om , , .


    Kommentarer om "Den svenska medieadeln"

     

    Anonymous Karin skrev... (27 februari, 2009 08:56) : 

    Jag håller med om din analys, Jonas. Men samtidigt är det svårt att förneka att många socialdemokrater har trott sig prenumerera på makten - och att det kanske inte var en idealisk situation. En viktig del av Isakssons tes om den politiska adeln var ju att politiken har gått "från uppdrag till yrke" - och sådana tendenser uppmuntras ju onekligen mer när ett parti har makten år efter år. Jag har hört en hel del unga socialdemokrater som pratat om toppjobb i politiken med ord som "när", inte "om". Jag har flera bekanta som visade sig vara övertygade socialdemokrater lagom till att de var på väg att sluta plugga och riskerade att bli arbetslösa - ett halvårs engagemang och "nätverkande" i Laboremus var en lättare väg in i regeringskansliet än traditionella ansökningar.

     

    Blogger Kropotkin skrev... (27 februari, 2009 10:08) : 

    Rubriken på ledaren är minst sagt märklig; Ebbe Carlsson!? Far och son Bodström är ju något som stödjer hans hypotes. En kille från Bräcke som arbetar sig genom tidningsvärlden är näppeligen inte väsensskilt från en grabb från Leksand som arbetar på SvD efter att ha jobbat på teve; Per Gudmundson.

     

    Blogger Jonas Morian skrev... (27 februari, 2009 10:10) : 

    "Kropotkin", vänligen presentera dig på allvar om du vill kommentera här.

     

    Blogger Markus "LAKE" Berglund skrev... (27 februari, 2009 21:53) : 

    Å andra sidan Jonas - blir det inte heller mindre sant att vi har en "politisk adel" i det här landet, bara för att vi även har en liknande situation bland mediaföretagen. Men det har du ju inte heller hävdat...

     

    Blogger Emil skrev... (28 februari, 2009 09:35) : 

    Jonas, du tycker alltså inte att det är rimligt att ställa annorlunda krav på offentliga institutioner än på privata företag?

    Privata företag (tex tidningar) tillhör ägarna som då rimligen anställer vem de vill och själva drabbas av sämre konkurrenskraft om de anställer fel personer (det räcker med att tänka på hur många företag som har gått under efter att tredje generationen av ägarfamiljen har tagit över dem). Denna "självkorrigerande" faktor finns till väsentligt mindre del vad gäller stater samtidigt som staten har en tvingande makt över personer som inte privata företag har. Ergo är din jämförelse mellan statlig och privat verksamhet irrelevant.

    Vidare så är det vi medborgare som "äger" staten varför det är rimligt att vi till större del än vad som sker idag får bestämma vem som skall ha politiska positioner.
    Idag bestäms detta till alldeles för stor utsträckning av partierna internt då vi väljare röstar på partier och inte på personer.

    Däremot har du naturligtvis rätt i att förekomsten av släkt- och vänskapsförhållanden inom politiken inte är ett problem i sig, dock är det en indikation på att den demokratiska processen i Sverige i själva verket kanske inte är så demokratisk.

     

    Blogger Jonas Morian skrev... (28 februari, 2009 10:54) : 

    Låt mig förtydliga mig:

    För det första så tror jag att bilden av politiska uppdrag som går i arv eller delas ut pga kandidaters familjeband till andra partiaktiva är våldsamt överdriven. Däremot är Sverige ett ganska litet land och mängden politiskt aktiva få. Därmed är det svårfrånkomligt att många som är aktiva har familje- och vänskapsband till varandra.

    För det andra bör man definitivt inte underskatta medieföretag och dess anställda som maktfaktorer. Självfallet har det betydelse att det är tämligen få företag - varav flera är familjeföretag - som dominerar den svenska mediebranschen. Är det någon som tvivlar på att det är lättare att få in en fot och nå en inflytelserik position i den branschen om man heter Bonnier, Hjörne, Hamrin eller Ander?

     

    Blogger Emil skrev... (28 februari, 2009 11:15) : 

    "Är det någon som tvivlar på att det är lättare att få in en fot och nå en inflytelserik position i den branschen om man heter Bonnier, Hjörne, Hamrin eller Ander?"

    Nej, jag tvivlar åtminstone inte på det, men det är ju (som jag förklarade ovan) fortfarande inte det som är poängen.

    "För det andra bör man definitivt inte underskatta medieföretag och dess anställda som maktfaktorer."

    Korrekt, men det handlar inte om vilken makt de har utan om hur de har fått den makten. Vi har var och en direkt frihet och möjlighet att välja bort media (tex genom att inte köpa deras tidningar) men inte politiker och deras beslut.

     

    Anonymous Hans Kilsved skrev... (28 februari, 2009 17:20) : 

    Om man anser att de dugligaste skall komma fram blir man naturligtvis upprörd om man får uppfattningen att söner och döttrar till ledande partifolk har gräddfil till makten. Om dessa söner och döttrar samtidigt är de dugligaste som står att uppbringa är problemet förvisso mindre, men om man får en känsla av att dugligare personer blivit bortstötta, då har vi problem. Tyvärr drabbar denna oro mig ibland, när jag ser vilka som blivit bortvalda och vilka som lyftes upp.

     

    kommentera