Ulrica Schenström och den politiska karantänen

I helgen sände TV4:s Kalla fakta ett reportage om spelet bakom den gasledning som planeras dras utanför Gotlands kust. Bland annat tog man upp att rysk-tyska Nord Stream tagit hjälp av före detta toppnamn inom politiken för att vända opinionen och påverka beslutsfattarna. I själva sakfrågan har jag tidigare uttryckt mig minst sagt skeptiskt till hela projektet, och min skepsis kvarstår. Att prospektörerna bakom satsningen använder sig före detta politiker för sitt lobbyarbete tycker jag däremot inte är särskilt märkligt eller upprörande. Låt mig återkomma till varför. Redan i somras stod det klart att Fredrik Reinfeldts tidigare statssekreterare Ulrica Schenström erbjudits jobb som lobbyist för gasledningsbolaget Nord Stream. Formellt är hon numera anställd på bolagets svenska pr-byrå Hallvarsson & Halvarsson, och därmed kollega med Dan Svanell – en pressekreterarveteran från flera socialdemokratiska regeringar och tidigare svensk representant för Nord Stream. På Nord Stream jobbar numera också Tora Leifland Holmström som under flera år arbetat för jordbruksminister Eskil Erlandsson, först i riksdagsgruppen från 2002 och sedan i jordbruksdepartementet från valet 2006. I sin roll som ”Permitting manager” får hon en framskjuten position i arbetet med att säkra tillstånd för gasledningen hos den svenska regeringen. Ulrica Schenströms karriärbyte sägs ha väckt kritik från egna partikamrater – bland andra Rolf K Nilsson, m-riksdagsledamot från just Gotland. TV4 uppger att flera höga politiker kräver att Sverige inför ”karantänsregler” för politiker och politiska tjänstemän som går över till näringslivet. Något oväntat rycker förre s-statssekreteraren Lars Danielsson ut till Schenströms försvar och menar att om staten ska ha synpunkter på vad enskilda människor tar för jobb måste de ha ytterst väl avvägda skäl. Han konstaterar också att det knappast är så att avgångna politiker och tjänstemän ”sprider kunskaper om statshemligheter och annan känslig information” – och påminner om att detta faktiskt straffbart. SvD:s PJ Anders Linder fyller i att vad som är värt att betala för är sådana här personers kunskaper om hur politik fungerar i praktiken och vilka som är de egentliga makthavarna i olika frågor. I den mån det här behöver korrigeras bör vara medicinen framför allt transparens, inte regleringar. Jag kan bara instämma. Vad man måste komma ihåg är att många politikers och politiska tjänstemäns huvudsakliga yrkeskunskap just är politiska beslutsprocesser och kommunikation rörande dessa. Att förvägra dessa människor avsättning för sina kunskaper i några andra sammanhang än just politiken innebär att vi får en renodlat politikerskrå som harvar på inom politiken till dess att pensionen eller döden inträffar. Någon sådan utveckling tror jag inte vore bra för demokratin. Andra skriver intressant om politik, lobbying, Ulrica Schenström.