En ny s-tidning är ingen lösning

Efter att LO sålt Aftonbladetaktier och deklarerat att intäkterna från detta ska användas till att ge plats i nyhetsförmedlingen och opinionsbildningen, har kraven återigen höjts på en ny s-märkt tidning. En av förespråkarna för detta är Tvärdrags Daniel Suhonen. Han föreslår bland annat i Aftonbladet och på Newsmill att arbetarrörelsen borde starta en rikstäckande rödgrön 6-dagarstidning enligt modellen från Klassekampen i Norge, eller en ”VänsterFokus”; en radikal rödgrön kvalitetstidning som ska konkurrera med ”djup journalistik”. Själv tycker jag att Suhonens engagemang i frågan är bra och jag hoppas att han bidrar till att öka trycket i den här debatten. Däremot tror jag inte på idén att LO och/eller det socialdemokratiska partiet ska starta tidning. Det skulle kräva väldigt stora summor i start- och driftskostnader, och det är högst tveksamt om det skulle gå att få någon långsiktig lönsamhet i ett sådant projekt. Det skulle dessutom sannolikt också vara svårt för en sådan produkt att stå på egna ben publicistiskt och politiskt. Jag har i stället, i olika sammanhang, argumenterat för en idé om en redaktion med en ledar-, nyhets- och marknadsavdelning, precis som vilken tidning som helst. Skillnaden är att denna redaktion i första hand levererar material till befintliga tidningar. Ledaravdelningen producerar opinionsmaterial som på dags- och fackförbundstidningars ledarsidor kan komplettera det lokalt producerade och inriktade. Den kan även förmedla debattartiklar och krönikor från externa skribenter. Nyhetsdesken gör reportage, personporträtt och featurematerial – seriöst journalistiskt hantverk, men med lite annat fokus än vad som normalt präglar svenska tidningar. Redaktionen kan också köpa rättigheterna till bra opinions-, nyhets- och featurematerial som publicerats i de tidningar man levererar till – men också från vänsterinriktade bloggare – och sälja vidare detta till andra medier för ökad spridning i nya läsekretsar. En avgörande förutsättning för en sådan här satsnings journalistiska trovärdighet är dock att det finns en ”buffert” gentemot ägarna. En tänkbar konstruktion är att LO centralt, enskilda LO-förbund samt eventuellt det socialdemokratiska partiet och arbetarrörelsen närstående organisationer och företag skjuter in pengar i en stiftelse som i sin tur äger ett företag i vilket redaktionsmedlemmarna är anställda. Ovanstående förslag till ägarlösning har den finessen att finansiärerna kan få möjlighet att tillsätta styrelseledamöter i ägarstiftelsen, men saknar direkt inflytande över journalistiken. Av samma skäl bör företagets styrelse utgöras av erfarna tidningsmakare och publicister. Målet bör vara att verksamheten ska kunna stå på egna ben ekonomiskt. Jag testar nu att skicka denna idé till LO-borgen. Vi får väl se om det kommer någon respons. PS: Även HBT-sossen har tänkvärda funderingar kring vad LO borde göra för sina Aftonbladetpengar. Andra skriver intressant om politik, lo, socialdemokraterna, media.