Sverige, Sverige älskade...

[UPPDATERAD] I dag firar Sverige sin nationaldag. För första gången sker det på en helgdag så att vi verkligen inte ska ha några ursäkter att inte brista ut i patriotisk yra. Själv klarar jag av att behärska mig. Visst är Sverige ett fantastiskt land, och visst är jag glad att bo här. Men stolt? Det är ju knappast min förtjänst att Sverige är det land det är. Och med en mamma född i Tyskland och en pappa bördig från en del av landet där man hör finska och mienkälimeänkieli talas lika ofta som svenska så är det lite si och så med svenskheten. Det underlättar inte heller att ha ett efternamn som man ständigt måste förklara. Fast jag beklagar mig egentligen inte. I de allra flesta människors ögon är jag så svensk man kan bli, och inget ont i det. Men jag känner ingen större lust att fira nationaldagen. Dels därför att jag betraktar mig som mer europeisk och kosmopolitisk än svensk (läs gärna Helle Kleins utmärkta blogg på detta tema), och dels därför att nationalism ger mig en otrevlig smak i munnen (läs gärna PM Nilssons ledare från i går om detta). Efter att surfat runt en del så märker jag att mycket klokt redan är skrivet som ganska väl fångar mina känslor om nationaldagen. Jag låter därför dem tala för mig denna gång. Läs till exempel det som Niklas Ekdal skrev i går, men också det han skrev i dag. Också DN:s huvudledare i går är tänkvärd. Karl Lundberg skriver för övrigt en bra grej som anknyter till temat. Läs gärna också Urban Lindstedt och Nathalie Sundesten Landin. Så där. Nu får det vara sluttjatat om detta.