De tar parti för kulturen

En av årets roligaste pr-kupper (?) under årets Almedalsvecka – så här långt – stod Kulturpartiet för. Redan häromdagen såg jag människor med t-shirts med blomsterkvastar och en webbadress. Det delades även ut mängder av ballonger med samma tryck. Men vilka var det som stod bakom detta nya parti? Svaret kom - åtminstone delvis - i eftermiddags vid en presskonferens på Wisby Hotel där kända kulturpersonligheter (Helge Skoog, Alexandra Rappaport, Anna Vnuk med flera) på video berättade varför de tänkt rösta på Kulturpartiet. Därefter äntrades podiet/scenen av skådespelerskorna Kim Anderzon och Nisti Sterk, dramatikern Gertrud Larsson, samt musikern (som dock presenterade sig som "kulturkonsument", och -utövare...) Olle Ljungström – för dagen klädd i kilt). Kim Anderzon berättade hur kulturen räddat hennes liv och sa att man i Kulturpartiet var övertygade om att kulturen fyllde denna roll för många, och att man därför bildat partiet. Hon höl även en längre utläggning om en liknelse med en stenhuggare, och framhöll att om man vill ha en relief utknackad hellre går till någon som älskar sitt hantverk än till en klåpare. Nesti Sterk blev upprörd över en fråga från en journalist om partiinitiativet var på allvar. Hon sade sig vara trött på att kulturarbetare inte togs på allvar, och berättade sedan om sitt ursprung som kurd, från ett land "som inte finns". Hon berättade även om sin medverkan i pjäsen "Elektras systrar" som tog upp invandrade flickor situation i Sverige. Nesti Sterk sa att hon ville ha en debatt med Ibrahim Baylan om skolan och neddragningen på kulturen i skolorna. Hon var upprörd över att pengar "satsas på fel saker" och exemplifierade med det nu pågående kongresshallsbygget här i Visby. Hur pass stort allvar ska man då ta Kulturpartiet på? Olle Ljungström sa att "det är klart att vi är på riktigt, vi sitter ju här och att ni är här visar ju på att det finns intresse för det vi gör". Själv tror jag att det nog mer handlar om att sätta kulturfrågorna - nog så viktigt - på den politiska agendan, snarare än att Kim Anderzon , Nisti Sterk, Gertrud Larsson och Olle Ljungström på allvar eftersträvar riksdagsplatser eller ministerposter i en regering. Det visar om inte annat dagens företrädares ovilja att svara på några som helst konkreta frågor om sakpolitik. Kanske sammanfattade Gertrud Larsson saken bäst: "vi är lite som Junilistan, tycker lite olika om olika saker".