Naiva "Toppkandidater"

I går sändes det andra avsnittet av "Toppkandidaterna" (som jag tidigare bloggat om här). Och precis som det redan rapporterats om på flera håll så fick en deltagare lämna programmet eftersom han inte varit riktigt ärligt om sin bakgrund i SSU. Annars kretsade det mesta av handlingen kring deltagarnas besök på Folk och Försvar-konferensen i Sälen för några veckor sedan. Det här blev det första mötet med en del av den politiska verkligheten, där politiska beslutsfattare, journalister och lobbyister under några dagar minglar, diskuterar och presenterar utspel. Skvallerbloggaren "Tysta Mari" undrade då vad "man egentligen lär sig om vardagligt politiskt slit av att konferera och mingla här i dimman"? Tysta Mari tyckte att det vore bättre att låta kandidaterna sitta med fyra timmar på ett kommunfullmäktigemöte, annars kunde de få för sig "att politik handlar om god mat, för mycket alkohol och inte alls om långa trista möten - vilket vore falsk marknadsföring". Själv tyckte jag att de så kallade toppkandidaterna gjorde ett ganska naivt intryck på tv. Nu visades förvisso inte allt, men för mig verkade det nog snarare som att deltagarna inte begrep de svar de fick på sina frågor, än att - som de muttrade över - inte fick några svar alls. För den politiska verkligheten är ju sällan så svartvit som den kan te sig i unga, idealistiska ögon. Det är mycket "å ena sidan" och "å andra sidan". Politik handlar ofta om medelvägar och kompromisser. Frågan om vapenexport, som aktualiserades i gårdagens program, är ett utmärkt exempel på det. Redigeringsmässigt tycker jag att "Toppkandidaterna" har en hel del brister. Människor passerar framför kameran, växlar några ord med deltagarna - men presenteras aldrig. För oss någorlunda politiskt initierade är förstås inte Leni Björklund, Wanja Lundby Wedin och KG Bergström okända, men antagligen för ganska många bland de unga människor som programmet vänder sig till. Sedan är det lite trist att man som tittare berövas på sammanhang; hur presenterades det faktum att man skulle åka och besöka Folk och Försvar-konferensen för deltagarna? Hur reagerade de? Det fick vi aldrig veta. Varför hade ingen i Laila Freivalds stab informerat henne om programmet "Toppkandidaterna" och att deltagarna i det ville ställa frågor? Det hade kunnat vara intressant att följa upp. För mig så kändes det dock som att jag nu gett "Toppkandidaterna" chansen, och drar slutsatsen att programmet inte är värt min tid. Synd på en så ändå lovvärd tanke. Nästa gång kan kanske SVT överväga att skildra verkligt politiskt vardagsarbete med att diskutera, forma, kommunicera och genomföra politik?