Den förutsägbara mediekritiken

Det börjar bli allt fler av dem. De tankesmedjor, nätverk, bloggar (inklusive denna), webbplatser etc som kritiskt granskar medierna och medierapporteringen. Det är visserligen välkommet, men samtidigt ofta väldigt förutsägbart. Senast ut är, såvitt jag vet, Nätverket för en Medial Mångfald som grundats på initiativ av Grön ungdoms språkrör Alexander Chamberland. Syftet med nätverket sägs att vara "att bryta mediernas makt och likriktning och skapa ett mångfaldsrikt medieutbud". I en debattartikel i Aftonbladet skriver Chamberland bland annat att fyra stora medieföretag kontrollerar Sveriges massmedier och att cirka 90 procent av dagstidningarna har en borgerlig inriktning. Det nya nätverket säger sig vara utomparlamentariskt, men vill samtidigt "lagstifta mot ägarkoncentrationen i media samt höja och omfördela presstödet så att mer går till små och nystartade medier". Dessutom vill de att skolan tar ett större ansvar i arbetet med att "ge unga människor redskap att genomskåda vinklade, överdrivna och stereotypa mediebilder". Chamberland är inte ensam om sin bild av det svenska medielandskapet. På det seminarium jag nyss skrev om, drev ETC:s chefredaktör Johan Ehrenberg samma linje. Men han upprepade också med en dåres envishet tesen att journalister påstår sig vara objektiva (vilket de enligt Ehrenberg inte alls är, då de är anställda av chefer som i sin tur är anställda av direktörer inom något av de få - borgerliga - medieföretagen, och dessutom är beroende av annonsintäkter). Men Ehrenberg slår in öppna dörrar då det i själva verket är ytterst få journalister påstår sig vara objektiva. I stället förespråkas konsekvensneutralitet, vilket är något annat. Och jag tror att till och med Johan Ehrenberg skulle få svårt att peka ut representativa exempel på att denna princip inte efterlevs inom svensk journalistik. * * * Apropå detta tackade häromdagen Sven Elander nej till en socialdemokratisk dagstidning. Visserligen, menar Elander, saknas det "ett nyanserat alternativ till den borgerliga dagspressen i Sverige", men han vill inte ha "en dagstidning som bara byter ut de borgerliga glasögonen mot socialdemokratiska". Och det är det väl egentligen ingen (mer än möjligen Marita Ulvskog...) som vill. Vad som däremot vore önskvärt vore en rikstäckande dagstidning med dels andra värderingar på ledarplats än som framkommer på en överväldigande majoritet av landets tidningar, och som dels förmår att anlägga en lite annorlunda syn på nyhetsvärdering än vi oftast ser i dag. Med det menar jag självklart inte ett partidikterat perspektiv. I min vision skulle en sådan här tidning drivas av en självständig stiftelse, men med en ekonomisk grundplåt från det socialdemokratiska partiet, fackföreningsrörelsen och andra intressenter som skulle kunna tänka sig att stödja ett sådant här projekt. Därefter bör tidningen drivas affärsmässigt och finansieras huvudsaklingen via annonser, precis som alla andra dagstidningar.