Den heliga journalistiken

Det finns ett citat; en slags journalistisk devis, som går ut på att en nyhet är någonting som någon någonstans vill förtiga eller dölja – allt annat är reklam. Jag har sett och hört flera olika varianter och uppgifter om upphovsman till citatet. Men egentligen bryr jag mig mindre om devisens bakgrund – mer intressant är att många svenska journalister uppenbarligen verkar försöka utöva sin profession utifrån detta. I dag är det författaren och journalisten Göran Rosenberg som i en kolumn i Dagens Nyheter slår in öppna dörrar genom att slå fast att det finns en ”svällande armé av professionella kommunikatörer som har till yrke att omvandla sina uppdragsgivares intressen till nyheter”. Varje dag inbjuds vi mediekonsumenter därför att ”missförstå vem som egentligen vill oss vad”. Vad Rosenberg skriver om är pr-branschen, men också om företag och organisationers pressekreterare, informatörer, kommunikationsstrateger och allt vad de kallas. Det antagande han tycks göra i sin artikel är att professionella kommunikatörer vill föra människor bakom ljuset och för vinnings skull föra ut vinklad information eller rena lögner. Till skillnad från journalister som – ideellt får man väl anta – endast vill få fram sanningen. Rosenberg rör sedan till det ordentligt för sig när han utmålar ”den virtuella kommunikationen på nätet” som nya möjligheterna att ”ge sig ut för att vara någon annan än den man är och mena något annat än det man säger”. ”Fristående bloggare har visat sig vara allt annat fristående och personliga kontakter allt annat än personliga”, skriver han. Detta är förstås kvalificerat struntprat. Välformulerat förvisso, men inte desto mindre struntprat. Nästan lika länge som det funnits filosofer – som under antiken spred sina läror i slutna kretsar, har det funnits sofister. Dessa uppträdde, till skillnad från filosoferna, offentligt som lärare för ungdomen i retorik och statsvetenskap och fick lön för detta. Inte oväntat så hatade filosoferna sofisterna. Parallellen mellan å ena sidan dessa motstridiga skrån och deras respektive syn på kunskapsspridning och å andra sidan dagens motsättning mellan journalister och kommunikatörer, är ganska uppenbar. Naturligtvis ligger det inte i de flesta kommunikatörers intresse att ljuga eller sprida missförstånd. Det verkar dock finnas en märklig, inbyggd misstänksamhet och motvilja bland många journalister mot kommunikatörer som kanske kan spåras till devisen om att ”riktiga” nyheter måste grävas fram och allt annat bara är lömska dimridåer – spridda för att dölja sanningen.