Nationaldag i mellanmjölkens land

I dag är det tydligen Sveriges nationaldag, och som samhällsengagerad bloggare så borde jag väl ta och kommentera detta på något sätt. Problemet är att jag inte har så mycket att säga, men jag gör ett försök... Redan för ett år sedan sammanfattade jag mina känslor om nationaldagen och min "svenska identitet": Visst är Sverige ett fantastiskt land, och visst är jag glad att bo här. Men stolt? Det är ju knappast min förtjänst att Sverige är det land det är. Och med en mamma född i Tyskland och en pappa bördig från en del av landet där man hör finska och meänkieli talas lika ofta som svenska så är det lite si och så med svenskheten. Det underlättar inte heller att ha ett efternamn som man ständigt måste förklara. Jag känner egentligen inte att jag har så mycket att tillägga. I stället passar jag på att tipsa om att Republikanska föreningen i dag, för andra året, firar Republikens dag. En av höjdpunkterna är utdelningen av priset Årets republikan. Dessutom blir det konstutställning, film, musik och föredrag. Läs mer om detta här. Till sist vill jag hänvisa till Grabben med kniv som på sitt oefterhärmliga sätt uppmärksammar nationaldagen på följande sätt: Tyvärr är den svenska nationaldagen en helgdag lika spännande som lättfil. Flaggor på bussarna och kungen på skansen. Wow, liksom. Och att försöka skapa nån slags nationell yra när det inte finns ett enda känslomässigt band till denna låtsashelg är iochförsig väldigt svenskt, men det är också väldigt dumt. "M-m-m-men, ba, norrmännen å finnarna å fransmännen å amerikanerna, rå? Dom kan fira dom, varför inte vi, vi är så jäääävla tråkiga och politiskt korrekta!" är, i korthet, vad den stringenta argumentationen för nationaldagsfirande går ut på.